Dagsarkiv: 22 mars, 2010

Idag har jag P R O M E N E R A T  överallt! Svetten rinner och skorna börjar kännas…trånga. Från hemmet till jobbet, från jobbet till hemmet, från hemmet till jobbet och sen är det från jobbet till hemmet kvar. Varje sådan promenad tar ca 45 min. När jag väl kommer hem ska hundarna ut på SIN promenad! Så här kan jag ju inte fortsätta! Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, utan…..

….på promenaden tillbaka till jobbet efter lunch, ser jag tre små ”snor-ungar” komma gående emot mej…Dom går sådär som små snoriga småkillar brukar gå; dvs dom GÅR inte, utan dom liksom ramlar och stojar framåt, puttar på varandra och ramlar hit och dit och dångar sina skolväskor på varandra…DÅNG! Så får en utav snorungarna syn på mej….Han viskar: ”…..psh psh psh kärringen…psh psh psh!” till dom andra, och så tar han upp en näve snö och ser lurig ut i ögonen. Dom andra två killarna slutar ”trilla” och ”dånga”, plockar upp snö och går på rad…fint.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vad dom har i kikaren…..

När vi kommer närmare varandra spänner jag ögonen i dom. Jag vet att jag har en intensiv blick som lyser ”Styrka” när jag vill det. DEN blicken spänner jag i var och en. Dom går förbi mej, och jag snurrar långsamt runt och håller fast ögonen i dom. Generat flinar dom åt varandra men gör ingenting – fortsätter bara gå….

….och jag slipper få tre snöbollar i skallen, bakifrån!

Skitungar!

Vi var på väg hem. Bilen var full av ”ungar” och hundar: Det var jag, våra två hundar, mina tre söner och en kompis till en son…

Dom killar som satt i baksätet ”lekte” högljutt och jag ”bannade” dom av och till…10-åringen spelade in film på sin mobil…med ljudeffekter….

Bilen kändes lite ”konstig” och jag tänkte att det nog blåste mycket ute…och att blåsten liksom tog tag i bilen… Det snöade och blåste…

Jag körde på en fyrfilig motorväg, med ett räcke i mitten, i ca 90 km/timmen…..

Så PLÖTSLIGT tappar jag kontrollen över bilen! Den svänger till lite till höger, och för att inte åka ner i diket, vrider jag försiktigt ratten lite till vänster. Bilen kränger då HELT åt vänster och börjar snurra. Den åker över hela vägbanan, smäller in i mittenräcket, snurrar en… två… tre varv och SMÄLLER i mittenräcket fram – TJONG! – bak – TJONG! – fram – TJONG! och bak. Bildelar flyger och ”skvätter” åt alla håll och till slut stannar den i Den Snabba Filen med nosen MOT trafiken!

När allt börjar tänker jag: ”NEEEEJ!!!!” och försöker få kontroll över bilen. Jag inser snabbt att det går inte! Det är bara att ”åka med” och försöka svänga/bromsa liiiite liiiite….Men vi snurrar och smäller i, och snurrar och smäller i….Jag tänker att jag är rädd för det ONDA som ska komma – som kommer att göra ONT, och jag undar HUR svårt skadade vi kommer att bli…Det hela tar bara några sekunder, men det känns som om tiden nästan står still…

Jag ser i ögonvrån hur 14-åringen tar tag i vår ena hund, som är på väg in i framrutan, och puttar bak henne, samtidigt som han ropar till oss andra: ”Håll i er!!!”. Ifrån baksätet hör jag: ”Helvete!!!” och ”Jävlar!!!”.

När bilen till slut står stilla hör jag: ”Vad hände?!?!” från baksätet. Och sedan förklaringen: ”Vi krockade!”

Hela min kropp skakar och det enda jag tänker på är att jag MÅSTE undvika att vi nu blir påkörda av bilar som kör i snabba fältet MOT oss! I panik letar jag efter knappen med en trekant på för att sätta på varningsblinkersen. Men jag hittar den inte!!! Jag börjar förtvivlat blinka med lysena hit och dit, och samtidigt letar jag efter knappen med en trekant på.

Jag ser STOOOORA lysen komma emot oss. En STOR bil stannar några meter ifrån oss. Det tar en stund innan jag inser att det är en bärgningsbil. Hjärnan går i 180, samtidigt som den är TOM. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fortsätter leta efter knappen med triangel.

Jag kan inte vända bilen. Det kommer hela tiden bilar forsande i filen bredvid i blixthalkan (!)  och snöovädret: ”SWISCH! SWISCH!”.

Jag kliver ur bilen och möter killen från bärgningsbilen. Jag kommer inte ihåg vad han säger…men jag säger iallafall att jag är chockad och att jag är helt skakig…. Han pratar i mobilen….och när jag lugnat mej lite, förstår jag att han ringer efter polisen för att de ska stoppa trafiken så att jag kan vända bilen….Bärgningsbilskillen konstaterar att jag troligen kan köra bilen, försiktigt, hem, eftersom det inte är långt kvar.

Först då tittar jag på bilen! Den är rätt tillbucklad framtill, och hela ”paketet” där fram är borta…Det ligger utspritt på vägen längre bort….Det är några bucklor bak också….

Jag och bärgningsbilskillen står sen och väntar på polisen. Det blåser och snöar och är kallt. Jag fryser. Killarna sitter i bilen och håller på med sina mobiler. Konstigt nog har jag inte ens frågat dom om dom är skadade…Men jag antar att jag konstaterade det direkt efter att bilen stannat…Jag minns faktiskt inte….

Bilarna swischar förbi!  Många förstår inte hur halt det är! När jag står där på vägen, känner jag ju att det är rena rama iskanan! Det fattade jag aldrig när jag satt i bilen….

Jag är fortfarande orolig över att någon bil ska halka in i vår bil….

Vi väntar och väntar….När vi väntat i ca 20 minuter (?), och det verkar lugnare med bilar som kör förbi, hoppar bärgningsbilskillen in i min bil och vänder den snabbt.

Jag ”tusen-tackar” honom, och tackar sen också Gud och Min Lyckliga Stjärna och Ängeln i rummet och Alla Andra, att han kom precis bakom mej denna kväll!

Jag kör hem med blinkande varningsblinkers på i 30 km/timmen.

Väl hemma drar vi våra upplevelser för varandra, om och om igen. Jag vet hur viktigt det är att få ur sej allt!

Och jag bara lääängtar tills jag dessutom ska få ”skriva av mej” min upplevelse här…och nu har jag gjort det, och ska krypa till kojs….

…men hur jag ska komma till jobbet i morgon har jag ingen aaaaaning om! Och om bilen går att laga har jag ingen aaaaning om….Dessutom har jag inga pengar att laga den för….

Men vi lever, och är oskadade allihop! Och DET är jag såååå tacksam och lycklig för! Och det är DEN känslan som stannar kvar….