Dagsarkiv: 16 mars, 2010

Rätt in i väggen? Eller inte. Jag vet inte. Det är som om jag står med näsan rätt in i muren…Jag brukar hitta stegar, eller vägar runt…men just nu vet jag inte ens om jag VILL. Jag kanske vill stå här med näsan rätt in i muren ett tag….

Jag har alltid, alltid varit en sån som vill veta MER, vill VIDARE, är NYFIKEN och vill ha MER KUNSKAP (om det jag är intresserad av – ibland av Annat också…) hela tiden, vill lära mer mer mer! Och så fort någon sagt: ”Det finns en kurs som…….” så har jag ropat ”JAG VILL GÅ!!!” innan meningen ens hunnit till slutet….

Men det har tagit slut. Och det känns så konstigt.

 Jag har alltid tyckt att ”alla andra” är ”såna”, som jag är nu. ”Alla andra” har alltid varit såna som säger:

– ”Njae…jag vet inte om jag orkar gå den utbildningen/kursen/gå på det seminariet….Är det verkligen något för mej? Jag vet inte om jag orkar/är intresserad nog” osv….Medan jag har utropat:

-”Jag! Jag! Jag! Jag vill gå!”

och fått höra:

-”Njaeeee, kanske, kanske inte…. Du gick ju kursen förra veckan…Räcker inte det?” och

-”Är det verkligen inom samma område/det område du behöver mer kunskap i?” osv

…Medan jag bara velat lära mej MER MER MER!!!!

Men nu. Är det slut.

 Eller är det bara ett ”andningsuppehåll” – en paus? Jag har aldrig haft såna förut…Jag har bara velat ha MER!

Och det känns så konstigt.

Idag är hela min arbetsgrupp på ett Seminarium….som jag också anmält mej till….men så kände jag:”JAG ORKAR INTE!” och så sa jag:

-”Näe, jag tror jag skiter i det för jag orkar inte! Det är ändå säkert inget nytt…” och alla tittade förvånat på mej….som om jag svek….och jag kände ”Men jag orkar inte bry mej!”

Mycket. Konstig. Känsla.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6784312.ab

”Ingen kan anklaga mig för att mina barn har blivit kriminella”, säger den TUNGT kriminellt belastade pappan….

Ska man skratta eller gråta?

En förälder är ett barns första förebild, den som barnet ”apar efter”…..

”Barn gör inte som man säger – de gör som man gör”. Har ni hört den? Den gäller! Den är Sanning!

Visst KAN man bryta ett socialt nedärvt beteende, men det krävs en insikt i vad man utsatts för, en insikt och stöd utifrån.

Det finns ju s k ”maskrosbarn” – det är såna som klarar sig rätt bra genom livet, TROTS att de inte fått förutsättningarna på något plan. Trots att de haft föräldrar som varit upptagna av att dricka, ta droger, vara kriminella, prostituerade, psykiskt sjuka etc, och inte fått den trygghet, värme och kärlek dom behövt. HUR dessa barn klarat sej ”ändå” kan man undra.

Det kan vara att dom fötts med en stark vilja, en förmåga att suga åt sej Det Goda i tillvaron, en förmåga att ta emot den lilla kärlek som sänds ut i små portioner här och där, en förmåga att knyta an till Andra Vuxna…. En förmåga att ”stänga av elände”….eller ”göra uppror” mot eländet…

Men att som Superkriminell förälder uttala sej om att ”det är inte mitt fel att mina barn blivit kriminella” är som att Spotta sina barn i ansiktet. Tycker jag. Det är lika ansvarslöst som att fortsätta vara kriminell, drogmissbrukare osv TROTS ATT man blivit förälder!