
Jag tycker så otroligt mycket om att vara ensam och göra…Ingenting! Och då är ”ingenting” lika med att titta på TV, läsa en bra bok, gå långa promenader med hundarna….och att ”vara ensam” betyder att inte ha andra människor nära mej, men gärna hundarna.
Jag tycker det är såååå skönt att vara Utan Krav, så att jag lägger av luren till den väggfasta telefonen och stänger av mobilen, och bara ä r h e m m a i s t ö k e t och sitter och g l o r p å T V och s k r i v e r p å d a t o r n och N J U T E R av detta!
Ibland nästan skäms jag för att jag tycker så mycket om att vara ensam! Och jag försöker hitta Logiska Förklaringar till varför det är så:
– Det är för att jag varit Mamma (med allt vad det innebär av krav) så himla länge (27 år!) och utav de 27 åren har jag varit ensamstående mamma i nästan 15 år, och när jag levde ihop med barnens pappa var det bara MEJ barnen vände sej till ändå….bla bla bla….
– Det är för att jag jobbar HELTID hela dagarna och dagarna fylls då av människor som Behöver Mej och som jag Finns Till För och ska Hjälpa…så när jag väl är Ledig vill jag bara vara Superegoist!
– Det är för att jag träffar folk hela dagarna, 8-17, så när jag väl är ensam vill jag vara, just det!, ENSAM!
– Det är för att jag har BARNEN varannan vecka, så när jag är Utan Barn, varannan vecka, vill jag verkligen vara IFRED och inte träffa någon. Att träffa någon = Krav, av något slag.
– Det är för att jag inte orkar/vill städa/tvätta/duscha och bara lufsa runt i mjukisbyxor, omålad och oborstad när jag är ledig….
….MEN! Å andra sidan: Kan det inte vara rätt okey att bara VILJA VARA ENSAM och NJUTA AV DET, utan att ha tusen och en förklaringar?!?!
När jag var Ung, ville jag aldrig vara ensam! Jag fick nästan Panik när jag förstod att jag skulle vara ensam! Jag skulle ha velat bo i kollektiv och aldrig aldrig aldrig vara ensam, och jag förstod inte människor som VILLE vara, och BEHÖVDE vara ensamma!
Men å andra sidan är det Självvald ensamhet och den går inte att jämföra med Tvingad ensamhet…Att Vara Ensam och Övergiven.