Redan när vi åkte dit mådde jag illa och hade huvudvärk men jag tänkte att det var ”den gamla vanliga” huvudvärken/migränen, och hoppades det skulle gå över. Om jag skulle låta värken styra mitt liv skulle jag inte kunna göra nåt…
Vi hade trevligt där – fikade, snackade och spelade spel,men mitt huvud värkte bara mer och mer så jag la mej i soffan och blundade en stund. Det hjälpte inte, så då sa jag att vi nog måste åka hem… Illamåendet, som jag känt lite grann blev värre och värre….Jag började också kallsvettas; Svetten bara rann och jag frös så jag skakade….
Jag laddade med spypåse i knät och började köra….Efter några kilometer fick jag köra av på en avfart och stanna….och kliva ur och kräkas! Tre stora lass! Sen lättade det något och jag satte mej vid ratten igen….Svettandes, skakandes och illamåendes körde jag ett litet tag till, frustrerad över att det inte går att stanna på motorvägen. Nästa illamåendevåg kom och jag kände att jag måste spy igen, så jag körde av igen, klev ur och spydde. Pust!
Hjärnan gick i 180: ”Hur ska jag klara det här? Hur ska jag få hem mej själv och barnen??”
Jag satte mej i bilen igen, och skakandes och svettandes körde jag ut på motorvägen igen… Näe, det gick inte! Jag kunde inte koncentrera mej på trafiken och vägen. Jag fick köra av igen, och kliva ut och kräkas. Nu var jag helt slut och satt bara och skakade av frossa och utmattning.
-”Ring pappa (sönernas pappa) och fråga om han kan komma och hämta oss!” sa jag till äldsta sonen som gjorde det.
Nu satt jag dubbelvikt, skakandes av att kallsvettas, och huvudet sprängde och illamåendet gick i vågor.
Killarna var helt tysta och väntade tålmodigt.
Killarnas pappa kom efter ett tag och hämtade oss alla och körde hem oss. Bilen blev kvar där…och säkert har den 148 parkeringsböter vid det här laget…
Jag mår fortfarande illa och har fortfarande huvudvärk….men har inte kräkts mer sedan dess…
….och jag är sååååååååå trött på att vara sjuk och må dåligt………..
erviluca #mammatillfyrakillar 