Om man väntar på något….vilket man ofta gör, tycker jag….Man väntar på….fredag….en resa….Semestern!….Helgen!…osv….
Och sen blir det Dagen D! Det BLIR fredag. Pjoff, så är det lördag och sen höst och sen vinter och sen…är det Efteråt!
Vad är det mest/längst: Före, NU eller Efter?
Ibland tycker jag det är mer Före…hela tiden. Att Väntan blir så lååååång, men NUET blir så kort…..
…..och Efter pågår Resten av Livet!
”Alla behöver få ligga under örat på någon ibland”
……………………………………………………………………………………………….
…men lite omtumlad efter gårdagens ”rensning” (gråt-attack)….
Jag är en Stark kvinna, men har ett ”litet skrutt, eller Knytt” boende i mej… Det har vi nog alla…mer eller mindre tillgängligt….
På sista tiden blev det lite för mycket…med:
– Det Underliga som försigår på jobbet, och som suger musten ur mej (men jag har bestämt mej för att härda ut… Å andra sidan kanske man inte KAN bestämma sej för att ”härda ut”, för kroppen och psyket kanske tar för mycket stryk av det….Det tar energi att vara Svarta Fåret….),
– bilolyckan och därefter att vara utan bil (TAR energi…problem med hundarna: hur ska jag hinna hem på luncherna? = stressar nästan ihjäl mej….)
– att inte kunna betala alla räkningar tar jättemycket energi…. Pust! Och jag ser inget slut på Eländet….
– att ha träffat en ”ny-gammal” man och blivit lite förälskad….ÄR omtumlande! Både ger och tar energi…Det är som att stå på ett gungfly och inte veta om man kommer att hålla balansen, eller drutta i! Jag får massor av energi när jag vågar tro att det är bra, men blir fullkomligt dränerad när jag blir rädd och tror att det ska gå åt helvete….som att åka berg-och-dalbana inuti….
Det är jobbigt att vara känslostark! Ibland skulle jag vilja vara lite mer…Lagom.
Vad ska jag ha en man till egentligen?
Vad är det jag saknar?
Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex…
…att höra ihop
att vara utvald,
att älska någon,
att bli älskad
att planera och åka på semester tillsammans
att ha någon att prata av sej med
att ligga nära på natten
att ligga nära i soffan på kvällarna och skratta åt Parlamentet tillsammans
att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…
att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”
att känna att man hör ihop med någon…
att ha någon ”i ryggen”…
att inte känna sej ensam…
att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…
att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…
att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän,
att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar,
att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen eller inuti mej själv…
Suck!
Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…
Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!! 😦
Det bidde bara ett litet skrutt kvar av mej….
Jag, som alltid är Klok och Stark och Snäll och Ger Råd och har Tröst till övers till alla och kommer med positiva tillrop, som ”Bakom molnen lyser solen” och ”Efter regn kommer sol” och ”Alla moln är inte grå” och ”Tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar”…..
Nu sitter jag här och känner mej som den Ensammaste Personen i Hela Världen…som ett litet Knytt…som vågade gå ut i världen och leta efter en….vän! En som jag vågade ”släppa in”, bakom Styrkan och Masken…
…men samtidigt kommer det ju igång Känslor av Vulkanstyrka….känslor som varit nästintill döda i flera åååår…Känslor som nu svämmar över alla breddar….och gör mej fullkomligt skräckslagen och gör att jag tappar allt självförtroende….och från att ha behövt nästan NOLL bekräftelse, behöver jag bekräftelse ända in i benmärgen…..
Under ett möte försvann jag iväg i tankarna på….Honom! Han gav mej lite ”pirr i magen” hela dagen…. Vi skulle ju träffas ikväll….
….så får jag ett SMS: ”Kan inte komma ikväll – måste jobba över – vi hörs! Kram!” och det var Droppen!
Droppen som fick Floden att rinna över alla breddar….och nu är det bara ett litet Knytt kvar här….Ett litet knytt som känner sej som en urvriden disktrasa och som inte vet om jag vågar och orkar….igen….
Jag vet inte om jag orkar åka ”berg-och-dal-bana”, som man gör när man blir förälskad, igen!
Jag vet inte om jag orkar satsa, tro, vilja, våga….
Jag vet inte om jag orkar bli ”svag”…som man blir när man blottar sina känslor….
Jag vet inte om jag orkar……
På väg till jobbet såg jag en farbror i 80-årsåldern som stod och sparkade på en isbit intill trottoaren. Han sparkade och stampade flera gånger, och verkade helt inne i detta. Först tänkte jag: ”Är han senil månne?” och jag följde hans arbete med ”att hjälpa våren” medan jag gick förbi….
Plötsligt lossnade isbiten och han sparkade ut den på gatan samtidigt som han gav upp ett litet lyckoskrik:”Jaaaa! Jag fick loss den!!!” ropade han rätt ut. Han tittade lyckligt upp, och blev plötsligt medveten om sin situation: Att han är en gammal och farbror och egentligen kanske inte ska stå och sparka på en isbit, och ge upp lyckotjut.
Men jag blev så glad allra längst inne i hjärtat när jag tittade på honom, för jag såg verkligen den lilla killen i honom, som lyckligt ”hjälpte våren” och hörde det härliga kraschandet när isen blev till smulor….
…och jag tänkte att ”det är så härligt att vissa aldrig stelnar till och blir tråkigt vuxna…så härligt att se att pojken är kvar i farbrorn! Det ger hopp om ålderdomen och framtiden!”
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6860362.ab
”Ralf” mår dåligt…*Uhäääää”….föl han tlodde i en hel minut att hans köl och han skulle vala kval i Kölslaget…Ujamej! Lalf är lessen! Tlösta Lalf! Guuuullleguuuubbben! ”Sååååja Lalle-gubben! Det blil bla ändå! Du fål sunga med kölen hemma i ditt lum!….Äl du glad nu??”
HerreGud! Hur gammal är mannen i fråga?!? Om dom i USA sparkar folk till höger och vänster, och han tycker det är ett bra sätt att behandla människor, så tycker jag han ska ta sej en funderare på att flytta dit.
Körslaget är en LEK-tävling! L E K ! ! ! Den är ”på kul”! Och vi som röstar är inga proffs! Vi röstar på dom vi gillar – inte på dom som sjunger Perfekt bara! För vi ”vanliga människor” vet inte riktigt vem som är mest proffsig, men vi ser vilka som har kul, vilka som ”bjuder på sej, och givetvis dom som vi tycker sjunger bra, i våra öron!
Om TV skulle sparka ”den som gjorde fel” så vore det otroooligt ”överambitiöst”. Näe, Ralf, fatta att det här är en piss i havet och ingen bryr sej om 100 år, 5 år eller 1 månad!
Idag är jag TRÖTT eftersom jag var vaken till 4-5-tiden i natt…. och så är jag lite ”bakis”, men jag mår braaaaaa ändå!
Tralalalalalalalalallallaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
*hemlighetsfull*
…och eftersom jag inte har någon bil, eftersom den står krockad på en Ford-verkstad, och ”troligen inte kan lagas”, så får jag ta mej fram per fot, buss, Roslagsbanan, pendeltåg, t-bana och SJ-tåg. Resan in till Stockholm Central tar då längre tid än resan Från Stockholm Central till min gamla hemstad! Sammanlagt tar det ca 3,5 timme från dörr till dörr. När jag åker bil tar det knappt 2 timmar och jag slipper släpa väska och hundar på och av en massa bussar och t-banor, trängas med folk, bli svettig och stressad osv…men men… Det är bara att bita ihop och gilla läget!
Jag har inte träffat lilla mamma på läääänge – alldeles för länge. Jag skäms! Jag är en dålig dotter. Min lilla mamma är en mycket snäll och kärleksfull mamma, och hon gav oss döttrar massor av kärlek och trygghet när vi växte upp. Hon gjorde verkligen sitt bästa. Men mitt i all välmening är hon ju bara människa också, med fel och brister…och hon kan verkligen få en att må dåligt också, med sina ”Menande suckar” och ”sin kritiska hållning” och sina ”antydningar” som får det att kryyyyypa i mej….
Att jag endast fick söner är ju ingen höjdare, för en mamma (min mamma) som har suckat ”Tyyyypiskt män!!!” hela livet, och med dolda budskap, samt rätt öppna sådana, framfört att män/pojkar/killar duger inte, fattar inte, är bråkiga och stökiga och jobbiga och ”vill bara en sak”.
Som ”straff” för detta synsätt på halva befolkningen fick hon ENDAST killar som barnbarn! Ha! Men det har INTE varit kul att träffa henne tillsammans med sönerna, eftersom ovanstående synsätt lyst igenom hela tiden. Därför träffar vi henne knappt alls nuförtiden…. Och åker jag till henne så åker jag ensam. Som idag.
Fast den egentliga anledningen till att jag åker till min ”hemstad” är Min Gamla Kompis! Han som det kanske kanske kan ”bli något mer med”….Man vet aldrig…Vi får se!
…men det vet inte min mamma…Hon vet bara att jag ska träffa en ”barndomskompis”….Jag ”fegar” – vill/orkar inte höra mammas syrliga kommentar…
Det är jag som sitter vid pianot och sjunger UTAN gitarr (ca 15 år gammal vid tillfället)….
I morgon ska jag träffa min ungdomskompis för tredje gången på någon månad….
Han var den som var allas kompis! Han som man kunde snacka med! Den där varma goa killen som alla hade förtroende för! Han som hade egen lägenhet och var en trygg och stabil kille. Han som vi alla samlades hos på kvällarna, och söp oss fulla hos innan vi gick till ”Parken”….
Honom har jag börjat träffa, efter att inte ha träffat honom på 35 år! Och det känns som att åka tillbaka 35 år i tiden, för han är precis likadan! Samma trygga, varma, goa kille. Och kanske jag ”SER” honom nu, med andra ögon…
När jag är med honom mår jag så bra, blir så lugn och känner mej så trygg. Jag känner mej som….MEJ! Som jag ÄR!
I morgon ska jag åka hem till honom och äta middag, och dricka lite vin….
….och i förrgår på chatten skrev vi ”puss”…fast det kändes väldigt konstigt…för vi är inte vid ”puss”….. än….
erviluca #mammatillfyrakillar 