Det sitter fyra otroooligt vackra kvinnor och pratar med (underbara!) Tilde de Paula i TV…Dom pratar om att dom har en ”teater-uppsättning” som dom åker runt med i Sverige där dom tar upp kvinnors negativa kroppsbild. Det sitter också en (vacker!) psykolog där också, som forskat kring detta….
Tilde frågar om någon utav dom känner igen sej i det här att känna att dom ”inte duger”…eller att inte vilja äta mycket framför andra (=en man) osv…
…Det är tyst i några sekunder och sen säger Mi Ridell att ”…när jag flyttade till Stockholm tyckte jag att jag var så tjock och då började jag banta…” etc…..
…men VET dom! Fyra otroooooligt vackra, SMALA kvinnor…VET dom verkligen? Dom tränar (?) och äter rätt (?) och kämpar på….men är framförallt otrooooligt vackra!
MÅSTE man vara lite tjock för att förstå? MÅSTE man ha jojo-bantat hela livet för att FÖRSTÅ? Måste man vara ful för att förstå?
Tilde – smal som en pinne – säger att hon minsann kan ”svulla” och ”äta hur mycket som helst” framför andra…
…och jag säger högt till TV-rutan:
-”Det är väl klart! Du är ju SMAL som en tråd! Men hur gör den som är tjock, eller bara lite överviktig??? Kan hon ”svulla” framför andra?”
Själv har jag vägt allt från 49 kg till 75 kg (t o m 85 kg under graviditeter, men det räknas ju inte…) och nästan ALLTID känt mej ”oduglig” och ”lite för tjock”. Inte ens när jag tränade dans 4 timmar/dag tyckte jag att jag var snygg i kroppen och ”dög”….
…så hur gör man för att känna att man duger?
Precis som dom sa på TV, så har min mamma ALLTID pratat om att HON inte duger…att hon väger för mycket (och då är hon världens vackraste mamma och har alltid varit smal!!!)….så visst ärver man osäkerheten över att duga…
Vad tänker du?
…och här kommer också en skitbra artikel från Lisa Magnusson som är värd att läsa, i samma ämne:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article5759080.ab
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag tänker att när jag vägde 115 kg så ville jag gå ner 5 och idag, när jag väger 76 vill jag fortfarande gå ner 5. För jag trivs inte med mig själv. Och fortsätter inbilla mig att bara jag tappar några kilon till så blir allt bra. Då kommer jag att duga, då blir jag glad. Men det är inte sant. Det vet jag ju. Det är så oerhört viktigt att få barn att inse att de är värdefulla oavsett hur de ser ut. Att ge självkänsla. Egenvärde bara i att vara.
GillaGilla
Precis! Jag minns när min syster (vacker som en dag, och smal!) trodde att ”om jag bara går ner 2-5 kg så kommer jag att träffa Honom!” och så ”låste hon in sej i sej själv” i ”väntan på” på något vis…och tyckte ILLA om sej själv vilket gjorde att killar inte vågade närma sej henne och det blev en självuppfyllande profetia….Sorgligt…
GillaGilla
Jag kan säga ”jag är nöjd som jag är”, men även när jag har gått ner till min målvikt och har brallor i stl 36 så känner jag det som att jag skulle vilja gå ner bara några kilo till… Men så har även jag också en jojobantande mamma…
GillaGilla
Om du skulle gå upp så att du behövde brallor i storlek 44 då!?
GillaGilla
Jag tror en del av ”att duga-tanken” kan vara att man applicerar lösningen på många andra problem som finns, på vikten och hur kroppen ser ut. Det finns en föreställning om att det mesta i livet skulle lösa sig om man bara såg ut på ett visst sätt, det blir alltså ett sätt att förenkla och konkretisera genom att man inte identifierar vilka problemen egentligen är. Kanske gäller detta främst de människor som redan är normalviktiga? Det är inte särskilt konstigt att det är så här med tanke på mediebilderna vi matas med. I reklam säljs ju inte bara en produkt utan också en livsstil, en image, och människor som finns med i reklamen har ett liv och en tillvaro som ska locka oss att köpa produkten. De är vackra och lyckliga. Där blir det lite samma tanke som ovan, bara man köper rätt produkter kommer resten av ens tillvaro också att ordna sig.Så hur jobbar man med självkänsla? Det finns mycket man kan säga om det men ett sätt kan vara att försöka vara aktivt ifrågasättande. Vem säger att normen måste gälla för dig? Varför är det så viktigt att passa in i en mall? Det finns ju uppenbarligen så många människor som inte gör det och som är lyckliga, trots ELLER tack vare det. Och som många av oss beundrar.
GillaGilla
Vi människor är ju skapta mentalt för att ”passa in” och ”duga i flocken”…och vi vill vara som ”alla andra”…och därför blir det så svårt när media SKRIKER ut att ”så här ska du se ut!” med bantningstips osv. Absolut att man applicerar lösningen på Andra Problem som finns på vikten, men hur ska man värja sej när ALLA som är på TV i olika sammanhang är sååå tjuuuusiga och alla bilder de visar i tidningar är på smala vackar människor. Vem blir då jag, med 10 kg:s övervikt, liksom?
GillaGilla
Jag tycker att så länge min kropp lyder mig och gör som jag säger åt den att göra så är den alldeles utmärkt.Jag har blivit kompis med min kropp. Den är en del av mig, inget jag ska kämpa emot.
GillaGilla
Tror du man är mer nöjd med sej själv när man har en partner än när man är utan…för då är man ju ute på ”marknaden” med alla sina bilringar….?
GillaGilla
Att man ska acceptera sig själv som man är – då mår man bra.KRAM
GillaGilla
Jag VET – det är ju därför jag ställer frågan: Varför gör vi inte det?
GillaGilla
…så när ni ser halvtjocka människor i bikini på stranden, eller tex på Robinson, så tänker ni: ”En människa”, ingenting mer….Inte ”oj vad tjock hon är!” el dyl….och HUR skulle ni reagera om ni träffade en man/kvinna och trodde att hon var smalare under kläderna än vad han/hon sedan är när han/hon tar av sej dom….?
GillaGilla
det är inte lätt att vara nöjd med sin kropp när inte samhället är de..
GillaGilla
Precis!!
GillaGilla
det är som klös i ösregn skriver, kan bara instämma där! kramizar/sarah
GillaGilla
Jag med, som du ser!
GillaGilla
För 25 år och 25 kg sedan tyckte jag att jag var fet, jag bantade stup i kvarten och trivdes inte alls med mig själv.Nu gillar jag min kropp – den ger mig välbehag och njutning, trots att jag enligt alla tabeller lider av fetma – det skiter jag fullkomligt i! Jag kan springa en mil, jag kan köra ett karatepass, jag kan simma, älska och njuta med min kropp.Vad den väger och vad någon annan tycker – det är inte mitt problem!
GillaGilla
härligt!
GillaGilla
:)) skrattar faktiskt när jag läser Isters inlägg! När jag sitter o tittar på kort på mig själv när jag var ung inser jag att jag var vacker o smal! Men jag kände mig aldrig som så!Idag, många år senare tycker jag synd om denna lilla ”tös” med dåligt självförtroende! Väger i dag allt för mycket enligt alla tabeller, dels av medicinska orsaker, men också av ”eget” val. Slutade banta för bra många år sen, inser att huvudsaken är ju att jag mår så bra jag kan i den kropp jag har! Är inte alla ”förunnat” att vara trådsmal, jag hör defenitivt inte dit, inser när jag ser min dotter att även hon är ”lik” sin mamma, utom på en punkt! Hon har o har alltid haft ett enormt bra självförtroende! Hon ”bryr” sig inte! Men däremot tränar hon regelbundet, för att må bra, inte för att gå ner i vikt!Kram/ gumman
GillaGilla
Härligt att du lyckats att INTE överföra din dåliga självkänsla till dottern. Min mamma snackade alltid om att hon var så ful och tjock osv när hon i själva verket var vacker och smal och alltid snyggast klädd osv. Hon är nu 77 år och det är fortfarande livsviktigt för henne att vara smal och snygg, men det blir aldrig ”bra nog”….. Pust liksom!
GillaGilla
Jag har aldrig känt mig smal, inte för 30kg sedan heller, fast jag nu i efterhand tycker att jag var det då. Vissa är aldrig nöjda. Jag skulle behöva gå ner, men jag prioriterar att försöka må bra som jag är, istället för att få ångest och dåligt samvete och må dåligt över att tänka på kalorier osv. Jag ska dock försöka hitta en träningsform som passar mig, dans t.ex. Det är sån jäkla fokus på vikt i vårt samhälle, och på hur man ser ut. Vet de inte att det är insidan som räknas?Det är bra att tänka på hälsan, men jag tror det lätt går till överdrift. Som någon kommenterade ”bara några kilo till…” och vips så kanske man till och med få ätstörningar till slut. Alla har komplex och det är svårt att bli nöjd. Det gäller väl att kunna uppskatta det man har även på vägen mot något annat. Inte helt lätt.
GillaGilla
Samma här! Varför kunde jag inte NJUTA när jag hade en vacker och smal kropp då?! Näe, då skulle jag gå ner ”2 kg till…och SEN!”. Nu skulle jag älska att väga det jag vägde då! Och tänk om jag tänker likadant om 10 år till: ”För 10 år sedan dög jag ju jättebra! Varför var jag inte nöjd DÅ??” Lite så… Suck! 😉
GillaGilla
Förnågra dagar sedan pratade jag med min mamma. Jag råkade nämna att jag och kärleken planerar att gifta oss nästa år. Gissa vad hon säger!?!?!?”Då måste du banta så att du kan ha en fin klänning”Sedan poängterade hon att hon tycker att jag har gått upp i vikt. Konstigt egentligen. Jag väger lika mycket som jag vägde innan jag blev gravid. Min mage har dock inte dragit ihop sig som jag hoppats – magmusklerna är helt slut.Men…en mamma ska väl ändå inte säga något sådant!? Jag lider inte av omvänd anorexi – jag VET att jag är tjock och jag kämpar med det varenda jäkla dag. Jag behöver inte få det kastat i ansiktet på mig, framförallt inte av min mamma som borde ge mig styrka.
GillaGilla
Fy, vad taskigt! En mamma ska stötta och stödja, inte komma med syrliga och elaka kommentarer! Fy sjutton! Du blev nog jätteledsen när hon sa så där? Varför kunde hon inte ha sagt: ”Åååå, vad ROLIGT! Grattis!”. Det var som när jag sa till min mamma att jag väntade barn nr 4. Då sa hon: ”VA?! Näe! Orkar du verkligen en till??” Vad svarar man på det? ”Nej, jag tror jag lämnar tillbaka den!” eller vad???
GillaGilla
DET hade varit rätt reaktion när dottern berättar om ett framtida bröllop.Min mamma är, oftast, världens gulligaste mamma…men de senaste åren har hon börjat tro att hon är någon typ av allvetare…och att det hon säger alltid är sanningen…och att det alltid är berättigat.Apropå det där med graviditet. Det första min svärmor sa när vi berättade att vi väntar barn var: ”jaha, ytterligare en sak att oroa sig över”. Det dröjde säkert flera minuter innan hon lyckades klämma ur sig ett ”Grattis!”.
GillaGilla
Jag hoppas man inte blir en lika ”klantig” vuxen-mamma själv… Jag hoppas man lär sej av mammas misstag…. Hoppas hoppas! 😉
GillaGilla