Kärlek och sorg (5)

Jag gick till Nationen, så nervös att jag trodde hjärtat skulle banka ur kroppen.

Ikväll ska jag få veta om Peter är intresserad av mej…

 Hela kvällen var jag alldeles Pirrig, konstig, skakig, nervös, orolig, rädd, glad om vartannat…Men ingen Peter dök upp!

 ”Faan också, att jag skrev i brevet att ‘om du kommer betyder det att du gillar mej tillbaka, om du inte kommer förstår jag att du inte är intresserad’….”.

 Han kom inte.

 Betydde det att han inte var intresserad? Hade han över huvud taget  fått/läst mitt brev?

………………………………………………………………………………………………………..

Dagen därpå:

 Vi satt i mitt studentrum, ett helt gäng, och pluggade, då telefonen ringde.

 Jag svarade.

-”Hej! Det är Anna. Har du hört vad som hänt?”

-”Näe…?”

 -”Peter dog i en bilolycka igår kväll…” Anna lät skakad.

 -”Vilken Peter? Jag känner ingen Peter.”

Min hjärna måste ha slagit slint. Är det det som kallas Förnekelsefasen?

-”Peter Björnbeck! I vår klass! Peter.”

-”Peter!” ropade jag ut.

-”Ja, han och Peter, du vet i klassen över oss…Han som är kompis med din kompis, Danne…Han dog också.”

 -”VA?!?!”

-”Peter och Peter dog i går kväll, utanför Östersund. Dom hade krockat med en lastbil”.

 Hela gänget hade tystnat. Dom tittade på mej. Jag la på luren och sa:

-”Peter Björnbeck dog igår, i en bilolycka. Han åkte ju med den där andra Peter, och han dog också.”

 -”Herregud!”

Alla satt stumma och tittade framför sej.

Jag tänkte att jag behövde ringa Danne, för han behövde nog tröst…Men…egentligen behövde ju jag det också! Fast det var ju Hemligt, så det kunde jag inte säga…så det var bara att bita ihop…