Jag var bjuden på en 40-årsfest av en ganska nyvunnen vän. Vi två hade EN gemensam vän, men hon kunde inte komma, så jag skulle gå själv.
Festens tema var ”God eller Ond”. Jag gillar egentligen inte maskerader alls, känner mej dum och ”utklädd” och ”fånig” bara…men jag lyckades klä ut mej lite ”mittemellan” – så att det kändes okey: Jag hade en röd klänning, ett rött hjärta i halsbandet runt halsen och röda hjärtan målade i ansiktet. Jag var God=Kärlek.
Jag kom ensam. Alla Andra kom i par, i gäng, Tillsammans. ”Alla kände Alla”, utom jag. Jag förstod att jag skulle få ”kämpa” för att Tillhöra. Det var många ”Ååååå, heeeej! Va lääänge seeeen!!! Hur haaar du/ni det nuförtiden???” och ”Guuuud va kuuuul att seee dej!!” omkring mej överallt och hela tiden. Jag gjorde allt för att inte skapa en Öde ö runt mej…Jag log, hejade lite glatt till höger och vänster, försökte kommentera folks kläder, skrattade till…och kämpade på….
Det är svårt att inte Tillhöra – att Vara Utanför. Att vara Ensam Mitt i.
Vid middagen gick det rätt bra. Jag satt med några intressanta människor och vi hittade några spännande ämnen att prata om… Men vi avbröts av Tal. Tal till min Nyfunna Väninna. Hur Underbar hon är, hur älskad hon är, alla resor hon varit på med ”Pelle och Jocke och Anna och Knut och Felicia och Petra och Micke och bla bla bla….”. Och alla Roliga Fester dom delat osv osv…. Folk omkring skrattade och mindes och klappade händerna och ”Åååå”:ade osv.
Sen var det dans, med levande band. Skitbra musik! Det ryckte i dans-nerven! Jag ääälskar att dansa! Men med VEM??? Överallt PAR. Överallt människor som känner varandra, utom jag. Skulle jag bjuda upp någon, skulle hans fru/sambo/flickvän troligen se Rött och undra ”vem den där bimbon är som försöker sno min man” och chansen att jag skulle bli uppbjuden var ungefär lika med NOLL, zero, Zipp, njet! Typ. Av samma anledning.
Så jag började dansa själv, mitt bland alla andra. Alla skrattade och log mot varandra, dansade Tokigt, gjorde ”Roliga grejer” osv osv. Mitt i detta dansade jag på min Öde Ö – dansade och loooog! Sjöng med i låtarna.
Under tiden växte Ensamhetsbollen i bröstet. Den Stora Svarta Ensamhetsbollen – den som gör ONT! Den växte och växte, och jag kände hur den liksom började trycka uppåt, mot halsen, så jag fick svälja bort den, om och om igen, men den steg vidare, upp mot ögonen.
Jag fortsatte dansa, fortsatte försöka leeee, fortsatte fortsatte….men så kände jag hur jag inte kunde hålla emot, hur tårarna började komma…och…
…. gick in på toaletten och andades djupt…tittade mej i spegeln och tänkte: ”Bit ihop! Skärp dej för faan!” Jag log krampaktigt mot min spegelbild, med tårarna hängande i ögonen….Så tänkte jag: ”VARFÖR ska jag skärpa mej? Varför inte bara åka hem!!”…så jag smög ur från toaletten, letade reda på mina svarta stövlar bland alla skor där på golvet i hallen, gled förbi alla festande, glada Tillsammans-människor…gick ut till bilen…och åkte hem…
…med Ensamhetens tårar rinnande nedför kinderna….och med en stor Ensamhetsklump i bröstet…
Varför just jag?
”En sång för alla dom som aldrig hittar nån att dela sin glädje och sorg med….”
erviluca #mammatillfyrakillar 
Åh, jag känner med dig… ingen rolig situation. Tycker folk kan vara lite bättre på att bjuda in när någon är där som inte känner alla.
GillaGilla
Tänk på det om du ser någon ensam på en fest där ”alla känner alla”.
GillaGilla
det lät tufft. du gjorde rätt som åkte hem när du mådde så dåligt. kram /sarah
GillaGilla
Ja, man känner sej MER ensam med andra som INTE är ensamma, än ensam ensam…
GillaGilla
Jag skulle antagligen ha dragit också. Jag avlägsnar mig själv från konstiga sammankomster där jag känner att någonting är fel. Det händer inte ofta men det har intreffat nån gång. D känns bättre när man vet att man är inte ensam. I detta fallet delar jag din känsla. Ha en fin söndag 😉
GillaGilla
Det var ju ingen ”konstig sammankomst” utan bara en vanlig 40-årsfest…där jag inte kände någon…Och så ser alla fester ut som jag går på, för jag har inget Gäng…. så vad jag får göra är att alltid tacka nej….eller Kämpa mej igenom festen….
GillaGilla
Märkligt egentligen denna känsla som även angriper mig i främmande sällskap. Och jag är trevlig, utseendemässigt för vissa kanske till och med stilig, beläst, nog föga tråkig men det liksom låser sig inom mig. Jag blir totallåst och vandrar vilset däromkring innan jag slutligen smiter ut genom bakdörren. Och jag har varit med om en del månvarv och upplever ändå samma känsla när jag inte är där med min kvinna. Nu dog hon 2008. Och jag vägrar att sedan dess att gå på s k tillställningar. Och människor i min omgivning börjar att betrakta mig som en aning arrogant.Lev väl
GillaGilla
Man orkar liksom inte igen och igen och igen…Jag tillhör inget Gäng, f ör Gänget vi hade, var min mans gäng, och eftersom jag är skild, så har jag bara en vän här och en vän där…Så antingen får jag tacka nej tll ev fester eller så får jag Kämpa mej igenom dom…Numera avstår jag hellre…
GillaGilla
Du försökte iaf att vända på tankarna och kämpade på, det är bra. Känner igen mig i det här och känner den där klumpen i bröstet som du så väl beskriver. Jag har heller inget gäng att tillhöra och de som har ett att tillhöra tänker inte på att släppa in någon ensam, för de har ju det de behöver- i sitt gäng.
GillaGilla
Precis! Och dom har ingen aaaning om hur det känns, och dom bryr sej ofta inte heller…
GillaGilla
Måste ändå säga att du var ”tuff” länge nog! Usch, vilken hemsk känsla det är! Som du påpekar i ett svar här så borde vi nog alla tänka oss för ibland när vi är på dylika sammankomster! Hoppas du ”hämat! dig!Varma kramar/ gumman
GillaGilla
Jag har hämtat mej för länge sedan…men bestämde mej efter den festen att aldrig mer gå på en fest där jag bara känner värdinnan och ingen annan….
GillaGilla
Inte roligt alls att känna så, jag går aldrig på fester eller annat om jag inte har åtminstone en vän att prata med. Tycker det blir för jobbigt. Du gjorde det bra, fast du var ensam. Det är en jobbig känsla, det där att inte tillhöra.BS Det kanske är lika bra att du åker bil, så du kan gasa på bäst du vill. Jag kan inte fisa, jag har ju stomi, men ibland lever den sitt eget liv och de fiser i påsen så den blir som en spärrballong. Men det luktar iaf inget.Önskar dig en härlig måndag !Kram
GillaGilla
Du är ju grym ju – gött att du drog hem =) men trist att känna på det viset =(B.sTror faktiskt inte att han VILL vara ifred…men han behöver verkligen hämta sig känns det som.Nä, d e inte lätt å hitta den rätte…jag har åxå letat men inte funnit honom ännu…å jag har kysst måååånga grodor. Suck
GillaGilla
Näe, inte vara ifred ifred, men vara ifred från skvaller och sånt…folk som ”snackar”…Man behöver få slicka sina sår ifred…eller hur? Jag har också kysst många grodor, och t o m levt med ett par! 😉
GillaGilla
Jag läste ditt inlägg och jag var också där. Ja, inte på riktigt, men jag levde mig in i din berättelse. Jag kan tala om att jag, jag hade minsann också gått!
GillaGilla
Vad gullig du är: ”Jag var också där”… Tack för stödet! 🙂
GillaGilla