Kärlek och sorg (3)

Den första terminen med mej i Östersund och min Älskade i Stockholm, var jobbig för mitt och min Älskades äktenskap, och jag ville ”lappa och laga” då jag kom hem till sommaren. Min älskade man visade sidor som han inte visat tidigare: Han var svartsjuk, pratade illa om Östersund och alla mina vänner, ville inte höra mej berätta, och ifrågasatte allt jag sa osv osv.

 Jag insåg att det inte skulle funka att både hålla ihop äktenskapet och gå på skola i Östersund, så jag sa till min man att ”jag stannar i Stockholm hos dej! Jag kan vänta med min utbildning…tills jag kommer in i Stockholm” (byta skola gick inte – jag försökte). Nepp! sa han. ”Har du börjat, ska du fortsätta! Vi ska klara det här!”, så fast jag egentligen inte ville, åkte jag upp till Östersund igen, till hösten…med en hundvalp…Kanske skulle den hjälpa mej att ”hålla mej hemma”…jag vet inte.

Danne var Lycklig över att se mej igen. Jag hann knappt landa i min nya studentlägenhet förrän han stod utanför dörren. Han tyckte min valp var gullig, men förstod nog inte hur jag skulle få ihop allt… Vi fortsatte träffas, och Ryktena började gå…Om oss! Att vi var ihop! Jag blev såååå upprörd – tänkte att ”folk har inget annat att göra än att snacka om andra…”.

 En kväll låg jag i sängen med Valpen hemma hos Danne, och han satt i stolen vid skrivbordet, och vi snackade, som vanligt, om allt och inget, då det skramlar till i dörren och in kom Peter! Peter, som jag hade hört var Dannes ”Absolut Bästa Manliga Kompis Någonsin!”- en härlig och mysig kille som genast kröp ihop till en boll bredvid min valp och gullade och gosade med henne, lyfte på huvudet, tittade mej i ögonen och sa att han ääääääälskade hundar.

 …och jag var såld!