Om din son varje dag brukar gå och hälsa på hos familjen Pettersson, och en dag när han kommer hem har han blåmärken på armarna och benen. Det visar sej att Klas Pettersson blivit irriterad på honom och tagit i honom hårt, och sparkat honom på benen. Trots detta får din son gå dit dagen därpå igen. Han kommer hem och har ont i huvudet för Lisa Pettersson drog honom så hårt i håret. Egentligen har sonen ingen lust att gå till familjen Pettersson dagen därpå, men eftersom han ”lovat” så går han dit iallafall…När han kommer hem har han ont i magen och huvudet, för hela familjen Pettersson har varit jättetaskiga mot honom hela tiden han var där. Dom har turats om att retas.
Låter det klokt?
Näe, det låter Vansinnigt! Du skulle INTE låta din son gå dit igen! Du kanske t o m skulle polisanmäla fam Pettersson, och troligen ringa upp och säga att sonen aldrig någonsin får gå dit igen!
Eller hur?
Men när man har ett barn som mobbas…Då skickar man barnet till skolan om och om igen, varje morgon med VETSKAPEN att ens barn kommer att fara illa – bli skadad både fysiskt och psykiskt…
-”Det är så jobbigt att skicka honom till skolan varje dag och veta att dom andra ska mobba honom!” gråter en mamma.
-”Det är så svårt att se honom komma hem med rivmärken i ansiktet!” suckar en annan mamma.
Men kan NÅGON berätta för mej VARFÖR man låter barnet gå till skolan om man VET att han/hon kommer att fara illa?
-”Jamen, det BORDE ju vara dom som mobbar som fick vara hemma!” säger någon.
Självklart! Men dom ÄR JU INTE hemma! Dom är i skolan och mobbar Ditt Barn! Så vad gör du då? Skickar barnet i klorna på dom, så att dom kan fortsätta?
Jag förstår faktiskt inte föräldrarna till barnen som mobbas, för om jag hade ett barn som blev mobbad i skolan, skulle jag först vara hemma i några dagar med barnet, för att han skulle få lugna sej och berätta allt som hänt (och jag skulle skriva ner det, ordagrant). Sen skulle jag gå till skolan och vara där tills skolan hade löst problemet. Jag skulle agera VAKT, och jag skulle ställa till ett ”helvete” om inte skolan såg till att mitt barn slutade fara illa. Och jag skulle strunta i om mitt barn sa att det var ”pinsamt” att jag gick till skolan, för i slutänden skulle min son vara stolt över sin mamma som stoppade mobbningen så handlingskraftigt.
Självklart finns det föräldrar som inte VET att deras barn mobbas, för barnet vågar inte berätta, men då skickar dom inte sina barn med VETSKAPEN att barnet far illa…eller hur?
Hur tänker du?
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag önskar att det funnes en patentlösning till mobbning, för det är verkligen ett helvete för den som blir utsatt. Jag har jobbat som lärare i nästan 20 år, och jag har hela tiden gjort allt vad jag kan för att uppmärksamma och motverka mobbning, och ÄNDÅ tar det aldrig slut. Jag tror den taktik du nämner i ditt inlägg skulle få väldigt bra effekt, även om jag i första hand skulle vilja kunna tvinga föräldrarna mobbarna att vara i skolan. Tyvärr är det alldeles för många föräldrar som bagatelliserar att deras barn är mobbare, och jag har flera gånger blivit utskälld för att jag talat om att deras barn inte är snälla med andra.Jag tror det största hindret till att på allvar ta itu med mobbning av barn är att vi vuxna inser att vuxenmobbning är en accepterad del av vårt samhälle. Det är bara att surfa runt en stund på Internet så får man en bra, och skrämmande, överblick över fenomenet.
GillaGilla
Jag tror att man MÅSTE vara tydlig. Ibland tror jag lärare är för ”snälla”. Du skriver att du sagt att deras ”barn inte är snälla mot andra”, men jag tycker man ska säga: ”Ditt barn mobbar andra barn! Igår drog han en tjej i håret och sparkade samma tjej på smalbenet. Idag kallade han henne för Fitta!” osv osv…Kanske t o m filma (om man får det) för att visa föräldrarna….
GillaGilla
Ja du… så har min son det…fast han är ”populär” och ”omtyckt”… men blir likväl illa behandlad med slag, knuffar, sparkar och ord dagligen… Vet du vad vi gör? vi skriver ner, vi ringer rektor, rektorns chef, lärare, föräldrar… vi är med i skolan, vi har möten, vi är ”jobbiga föräldrar”… och vad får vi höra? Jo, vår son har skolplikt… Men vi lånar ut det bästa vi har till dem 5 timmar/dag, då ska de kunna garantera hans trygghet tycker man… Jag frågade rektorn om hon skulle gå till en arbetsplats där hon behandlades så dagligen…. 41 skoldagar till nästa lov….
GillaGilla
Jag håller totalt och fullständigt med dig om exakt vartenda ord och skulle göra precis likadant! Riva upp helvetet och Fan själv om inte skolan gjorde nånting!Och jag skulle totalt skita i det jävla skolplikten, och sjukanmäla sonen elelr vad som helst. Eller helt enkelt säga att jag skickar inte mitt barn till skolan förens han är säker här. Punkt slut. Sedan kan skolan säga exakt vad de vill.Så skulle jag göra i alla fall..
GillaGilla
Glömde skriva att vi även hållt honom hemma från skolan, på så vis fick vi utökade tider för en resurs i klassen… ; ) och om jag håller honom hemma så straffas ju han, och det är fel, han vill ju vara i skolan…
GillaGilla
Kan du inte sjukskriva dej och vara med i skolan tills han är trygg där! Vara hans Väktare!
GillaGilla
Bara att hota med att hålla barnet hemma, kan vara tillräckligt för att sätta fart på skolans resurser. För det vill man inte utsättas för, det blir en stor apparat om ett barn hålls hemma…
GillaGilla
Skolan definitivt bör anstränga sig att rätta till problemet. Lata rektorer verkar det finnas. I de olyckliga fall som uppstår är det inkompetens som står bakom. En hel skolmotorik som knakar bör definitivt ifrågasättas. Lycka till och allt väl
GillaGilla
vi har övervägt flera alternativ… jag är föräldraledig med en liten ettåring, så det fungerar inte att jag är med.. däremot har maken vart med några dagar… nu har skolan fått upp ögonen (vi är inte ”lätta” föräldrar) så vi har daglig telefonkontakt, har fått igenom elevintervjuer, föräldramöten, resurspedagog osv… men det är tufft!
GillaGilla
Faktiskt är det ju så att barnen har skolplikt, att hålla dem hemma går tyvärr inte. Inte bara för att de missar undervisning de har rätt till utan man kan, hur dumt det än verkar, också bli anmäld.Det där med att gå med barnet till skolan slår bara fel ut. Du kommer inte kunna följa ditt barn varje dag tills det har gått ut skolan/allt har blivit bättre. Den dag du stannar hemma kan du garantera dig om att ditt barn återigen kommer att bli tokmobbat med orden ”Var är din mamma, fjant?”.Om föräldrar istället tog sitt ansvar och det räckte med ett samtal till dem för att DE skulle ta itu med SINA barn så tror jag inte mobbning skulle existera. Vem vill ha med sina föräldrar till skolan med motiveringen att de inte kan bete sig som folk och att man därför måste vara med och lära dem? Ingen, det vågar jag slå vad om.Skolan kan inte heller göra allting, det är vi föräldrar som måste stå för det och ta itu med det. Sedan måste man ju, som Hanna skriver, vara en jobbig förälder för att skolan ska ta itu med det de kan ta itu med.
GillaGilla
Det kommer alltid att finnas barn som mobbar/gör andra barn illa, för det kommer ALLTID att finnas barn som har det jobbigt hemma och som har behov av att få ur sej sin frustration och ilska någon annanstans. Jag skulle skita i skolplikten om någon av mina pojkar blev mobbade. Jag skulle hålla honom hemma ELLER vara med i skolan, oavsett vad alla andra säger. Visserligen är det skolplikt, men det är också plikt att mina barn ska vara skyddade och må bra i skolan.
GillaGilla
En dag kom min äldsta son hem och sa att Markus varit dum mot honom i skolan. Nästa dag sa han samma sak. Han sa också att Markus dragit med sej ett gäng andra killar i detta. Dom retade min son och puttade lite på honom, berättade han gråtande. Markus var en ”Dominant typ”, visste jag. Nästa dag gick jag raka vägen till skolan, satte mej med Markus på en bänk och sa till honom att jag ”egentligen gillar dej” MEN jag har hört att du är elak mot och retar min son. Han tänkte säga NEJ men jag sa att jag VISSTE att det var så, så det var ingen ide att han sa emot. Jag pratade hela tiden lugnt och med vänlig, men bestämd, ton. Jag sa att han OMEDELBART skulle sluta reta min son, och om han ändå gjorde det igen skulle jag direkt prata med hans mamma, men för nu skulle jag inte säga något till henne. Sen tackade jag för pratstunden och gick.Han retade aldrig min son igen. Ingen annan heller!
GillaGilla