Jag är vuxen, och min pappa är död. Han dog i cancer 1989. Det gick fort, och vi var med när han dog. Jag riktigt kände hur själen lämnade kroppen i dödsögonblicket. Jag är tacksam över att jag fick vara med.
Minnen av pappa:
Min pappa var en pappa som fanns rent fysiskt omkring oss, men som inte fanns psykiskt. Inte för att han var psykiskt sjuk eller något – han var bara väldigt upptagen av Sej Själv (tror jag). Av sitt Skapande, eller av Sina Intressen, eller så sket han helt enkelt i oss…
ELLER så hackade mamma så mycket på honom, och tyckte att han gjorde fel – vad han än gjorde, så han gav upp…Jag vet inte.
MEN jag minns en gång då han satt i vardagsrummet och glodde på TV. Jag kom in i rummet och tittade på TV:n. Det var Finska program. Otextade. Han kunde inte finska.
…men det var ju Rörliga Bilder!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Du berörde mig idag och det är sällan en blogg gör det.
GillaGilla
Tackar och bockar! 🙂
GillaGilla
Minnen är ändå bra och jag förstår att det finns funderingar om varför det var så… Kanske förstod han inte hur man visar att man bryr sig?Ha en fin kväll!
GillaGilla
Finns många öden, alltför många tragiska! Tycker synd om din pappa, vilket liv egentligen?! Verkar så bortkastat på nåt vis, sorgligt!Visst skulle vi vilja veta mer om vad som döljer sig under ytan ibland??Kram/ gumman
GillaGilla
OM! Åååå vad jag hade velat veta vad som rörde sej där innanför tinningen! Vad han tänkte, tyckte, kände! Hur han mådde!
GillaGilla