
Jag skojar ofta med mina söner…och ofta funkar det bra – speciellt när jag skojar med dom en och en…men när jag gör det vid matbordet, kan det låta så här:
-”Hörrödu, din lilla sparris! Du åt visst ingen frukost idag?” säger jag kärleksfullt till 13-åringen.
Han hinner inte svara förrän storebror hakar på:
-”HÖ HÖ HÖ!! SPARRIS!!! DU ÄR EN SPARRIS!!!”
-”Själv då?!? Jävla BULLE!!” fräser ”sparrisen” tillbaka till storebror…som fortsätter:
-”SPARRIS! DU ÄR EN SPARRIS! HA HA HAAAAA!”
Jag blir ARG och säger:
-”Jag sa det bara lite kärleksfullt och gulligt! Det var INTE meningen att det skulle bli bråk och ret av det!”
-”Ööööö! Han är en sparris!!” fortsätter 15-åringen….
-”TYYYYST!!!” skriker jag…… pedagogiskt….och jättehögt!
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Jag har lärt mej att med söner måste man PEKA MED HELA HANDEN, VARA SUPERTYDLIG och RAK, och INTE TVEKA. Man måste vara ”lite militärisk” ibland, faktiskt.
-”Svensson! Stoppa tallrikarna i diskmaskinen, NU!”
-”Jönsson! Torka av bordet med disktrasan, NU!”
Obs! Ordet NU är viktigt, för annars tror dom att det är SEN som gäller.
Om jag säger:
-”Skulle du kunna vara snäll och torka av bordet?” så får jag svaret ”nej”, eftersom det är en fråga…
eller
-”Jag skulle bli jätteglad om du plockade in i diskmaskinen!”, och så gör han inte det, för han skiter väl i om jag blir jätteglad….typ.
SÅ är det att leva med män söner.
Det är tur att vissa av oss växer upp så småningom 😉
GillaGilla
JA, himla tur! Med mammor som jag så blir det Perfekta Män av dom sen… *fniss* 😉
GillaGilla