Jag vet inte om jag älskar pappa…

Det är tankar jag  haft länge…att jag vet inte om jag älskar pappa…

Fast jag VET ju att man liksom ”älskar” sina föräldrar, typ sådär som man SKA, och att man blir ledsen när dom dör, och sånt…men jag menar älskar så att man känner det i Hjärtat!

Min pappa är död. Han dog 1989 av cancer. Det gick fort som tusan, så jag hann aldrig ”prata färdigt” med honom…

Min pappa ”bara fanns” – han bara ”existerade” i mitt liv. Inte mer än så. Om han tex någon enstaka gång ”nattade” mej, kändes det inte som om jag blivit ”nattad” och jag bara väntade på att mamma skulle komma för att natta mej På Riktigt. 

Pappa pratade aldrig med mej; Frågade inte hur jag hade det, vad jag tänkte och tyckte, hur jag mådde. Jag tror inte ens han visste hur gammal jag var alla gånger, eller vilken klass jag gick i.

Vad jag minns var han oftast tyst, eller så spelade han piano, eller så skrev han (böcker) eller så spelade han bridge eller schack eller vira. Han Existerade i Sin Värld, men inte i vår.

När jag var i 20-årsåldern skrev jag ett långt brev till honom, där jag frågade honom om han älskade mej lika mycket som han älskade våra hundar. Jag fick aldrig något svar. I telefonen sa han: ”Vad fånigt att du är avundsjuk på Hundarna!!”. Det var det enda. Och det gjorde ont. Jag vågade inte säga: ”Men svara då!” för jag var rädd för svaret.

Sen dog han. Och nu vet jag inte om jag älskade/älskar honom.