Jag undrar vad som är värst: Att alltid vara ful, genom hela livet…eller att vara söt/snygg och så bli ful senare…?
För om man är jättesöt och jättesnygg och jättefin lääääänge så är kanske risken att man liksom ”flyter med lite på en räkmacka” och blir trevligare bemött av alla människor, än den fule, och därför behöver man inte anstränga sej lika mycket att vara Trevlig och/eller charmig osv…
Och om man är FUL, så är det bara att ”gilla läget” och vara Supertrevlig, Supercharmig och liksom anstränga sej för att VISA vem man är hela tiden, och aldrig kunna ”luta sej tillbaka” och tro att folk ska gilla en bara man står still och är tyst….
Så vad är värst?
erviluca #mammatillfyrakillar 
Tja, eftersom jag aldrig gillar nån bara efter hur de ser ut, så skulle jag nog säga att det första alternativet är värst. Varför vara trevlig mot nån som råkar ha utseendet med sig, när personen ifråga inte är trevlig tillbaks? Då kan det lika gärna kvitta.
GillaGilla
Men om man är snygg OCH trevlig då….?
GillaGilla
Det var en svår fråga…. men jag skulle nog föredra att någon tyckte om mig för hur jag är och inte hur jag ser ut… och då blir det väl att föredra att vara ful från början? Vilka frågor du ställer! haha…
GillaGilla