Månadsarkiv: oktober 2009

(Ovan: släktvapnet i färg…tänkte tatuera in det i svartvitt)….

Jag tänkte att när jag åker till Florida och hälsar på min syster den 25 oktober ska jag passa på att hälsa på hos Miami Ink och få mej en tatuering…

För några år sen tyckte jag det var knasigt att tatuera sej om man var över….39…men inte nu! Jag har ändrat mej helt! Kanske har jag alltid tyckt om tatueringar…lite i smyg sådär… Men jag tycker det är riktigt fascinerande med tatueringar nu, så att jag vill ha en (eller två!) själv!

Så sa jag till mina söner:

”Vi kan väl tatuera oss allihop!!”

Mina söner tittade upprört på mej och sa:

”Men vi är ju BARN! Barn får inte tatuera sej!”

”Jo, i FLORIDA får ni säkert det! Och JAG är ju med! Jag är ju eran mamma!!”

Men ÄNDÅ ville ingen tatuera sej… Dom tyckte inte att jag var klok! 😉

Jag tänkte tatuera vårt släktvapen på ena överarmen, och så skulle jag vilja ha som en kedja runt armen på den andra armen, och kedjan ska vara i form av mina barns namn…Ååååå så tjuuusigt! Om det inte gör för ont och är för dyrt förstås….

 SEN blir jag COOL! Äntligen!

För cool har jag nog aldrig varit…Söt, snäll, trevlig, glad, vacker, god, lugn, hygglig, bra….men inte cool!

Give me five!

Jag bestämmer mej för att städa (varje helg)…, men sen händer det hela tiden saker som gör att städandet skjuts upp….Tex lite bloggning, kommer på att det är viktigt att jag Vilar, något TV-program är spännande, hundarna ska ut….

Ibland tycker jag det är För Mycket Stök för att städa. Det är liksom, ingen idé… Stöket är ändå kvar…för det GÅR INTE att få bort allt stök, för jag har inga ställen att lägga Stöket på…Jag flyttar bara runt högarna med papper och ”sakerna-som-inte-har-något-hem” och så ser det nästan lika stökigt ut när jag har städat färdigt, som det gjorde från början… Så då kan jag ju lika gärna skita i att städa alls!

Skillnaden, OM jag städar, är att Dom Stora Dammråttorna är borta… Men dom kommer ju  ändå tillbaka några dagar senare!

Det är som om dom bara gömmer sej när jag tar fram dammsugaren…ligger och lurar på något Hemligt Ställe, för att krypa fram två dagar senare, när det verkar vara Fritt Fram…typ…

Så jag tror jag Vilar istället….

Jag har upptäckt ett skäggstrå på min haka! Nu fattas det bara en vårta där också! Brun! Urk!

Skäggstrået växer med en otrolig kraft och envishet! Jag funderade på att spara det och se hur långt det kan bli, men jag vågar inte! Det är så fult! Jag måste raka det varje dag, annars sticker det ut som en liten jävla TAGG!

Snart växer det ut en vårta under skäggstrået…så Hokus Pokus har jag förvandlats till en Häxa! Eller åtminstone en riktig Kärring!

Huvva!

Idag har Sally flyttat!

Hon blev ”godkänd” hos veterinären och vaccinerad.

På kvällen kom den nya matten och hussen och hämtade henne. Hennes ögonbryn for upp och ner, som dom brukar när hon ”pratar” med hela ansiktet. Hon förstod att det var något på gång och försökte ”fråga” med ansiktet vad det var, men jag kunde inte förklara.

Så stod dom här, i min lägenhet, och vi pratade. Han, nya hussen, verkade ”helt såld på” Sally. Rejält förälskad, faktiskt. Även nya matten verkade som om hon verkligen fallit för henne….

Om hon nu får ALL kärlek i sitt nya hem, så kommer hon snabbt att ”landa” och sluta sakna mej…

Men annars ÄR det faktiskt så att Sally och jag nästan satt ihop! Faktiskt! Vi brukade lite skojsigt kalla henne för ”Skuggan”, eller på ett löjligt baby-hundspråk: ”kuggan!”.  ”Där kommer Kuggan!” brukade vi säga. För Sally följde mej som en Skugga.

När jag skulle på toa, sa jag till Sally: ”Stanna där!” och om jag kissade, KUNDE hon möjligen stanna, men blev vistelsen på toan lite längre, så hade jag henne snart liggandes på mina fötter även när jag satt på toa.

Min älskade Sally!

Det är inte varje gång i Livet man finner sin själsfrände i en hund! Men det händer! Och denna gång var sonen allergisk mot min själsfrände…

…och idag flyttade hon till sin nya familj.

10

10-åringen vill inte vara hos sin pappa. INNAN han ska till sin pappa säger han ”Jag vill inte vara hos pappa! Det är så tråååkigt i hans hus! Det finns INGENTING att göra! Pappa är så ARG! Jag vill inte vara  hos pappa.” osv osv osv…. Ju närmare Pappa-dagen kommer desto mer pratar han om att han INTE vill till pappa.

Så kommer Pappa-dagen. Han SKA till pappa. Han har varit hos mej, nästan oavbrutet, i en månad. Nu SKA han till pappa. Han vill inte! Han grååååter och försöker övertala mej att få stanna hos mej. Jag är obeveklig (men samtidigt lyssnande): Han SKA till sin pappa.

Pappa kommer och hämtar. Jag möter honom i dörren när jag ska ut och springa: ”Du får ta det här. Sonen är ledsen och gråter”.

Saken är den att pappan tror att jag på något underligt sätt är inblandad i det här. Att jag på något mystiskt sätt gör så att sonen inte vill vara hos honom.

Jag skulle inget hellre vilja än att sönerna längtade efter sin pappa, pratade om hur fantastisk deras pappa är och hellre ville vara hos honom än hos mej. Att dyrka sin pappa måste ju vara helt underbart för söner!

Jag ger mej ut och springer. Det är härligt att springa när man är frustrerad! Det ger liksom extra kraft i stegen!

När jag kommer hem är alla sönerna borta.  Pust!

Då ringer telefonen. Det är 10-åringen:

-”Pappa är så läskig! Pappa är så arg! Pappa är så hård! Pappa blir så arg när jag är ledsen och gråter. Pappa har så liten soffa. Pappa har så fult hus. Det är så tråååkigt hos pappa! Jag får inte titta på TV hos pappa, för han ska bara titta på det han vill!” osv osv osv…..Han gråter så att han hulkar….”Jag vill inte vara hos pappa! Jag vill vara hos dej! Kaaan jag inte få det?”

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att just HAN skulle hålla på så här! Han är lite av ”pappans favorit” – pappas gulleunge! HUR kunde det bli så här?

Jag säger att jag behöver få vara ifred i helgen. Jag ska ”Dricka lite vin och koppla av, men vi kan väl höras på söndag?” säger jag.

Och jag vet inte! Jag vet verkligen inte vad jag ska göra!

OM jag försöker prata med pappan, så blir han FÖRBANNAD på mej! HUR det blir så är för mej obegripligt, men så är det. Jag har försökt. Det här är andra sonen som håller på så här… Först var det mittensonen. Men där var det mer begripligt eftersom han och pappan aldrig riktigt ”hittat varandra”…Men när lillebror nu börjat förstår jag ingenting…

Jo, jag förstår på det sättet att deras pappar ÄR ”rätt tjurig”, FÅR ”utbrott” och ÄR rätt ego – det var ju därför jag inte orkade leva med honom!

Men nu gäller det våra söner!

Vad göra?

Jag letade efter bilder på min älskade Sally, för idag ska hon flytta, och jag tänkte skicka med lite bilder på henne till nya familjen… Så då letar jag i gamla blogginlägg…efter bilder…men börjar läsa vad jag skrivit…och så tänker jag: FAN VAD JAG ÄR BRA! Vad bra jag skriver! Om jag inte var jag, utan någon annan, skulle jag lägga min blogg som favorit i sidan, och så skulle jag läsa den varje dag! Ha haaaaaaaaaaaa!

Jag ÄR verkligen en dålig mamma i vissa sammanhang!

Idag har verkligen dagen gått i ett i ett…Näe, inte själva DAGEN, för den gick rätt låååångsamt, för alla mina samtal blev inställda (på jobbet) för att folk var sjuka…Så jag satt och satt och satt och blev mer och mer uttråååkad….

Men SEN! EFTER jobbet! Det är ju ofta DÅ allt börjar! Då ska det lagas mat, tvättas, gås ut med hundar, göras läxor, tjatas lite, diskas, skjutsas till basketen och skjutsas hem och klippas hår och pratas och och och…..

Och mitt i allt det här så vill jag inte! Jag vill bara inte! Jag vill inte tjata om läxor! Jag vill inte tvinga sönerna att göra läxor! Jag skiter i dom! Låtsas att dom inte finns! Jag blundar, håller för öronen och säger ”DALADALDALALDAALALALA”. Typ.

Så vi tittar på Idol istället, och sen på något annat, och någon son spelar TV-spel och någon annan son spelar dataspel och jag diskar liiiite, och går ut med hundar och kollar lite till på TV….och sen är klockan MYCKET, för jag slutade SENT idag och var hemma SENT och skjutsade och hämtade på basketen SENT och så blev allt så SENT så att det är inte klokt! Och inte ska man lägga 10-åringar klockan 22 och inte ska man låta 13-åringar och 14-åringar vara uppe till 23.30 och inte ska man låta bli att tjata om läxor och strunta i om dom gjort dom, eller INTE…..

…och säkert har dom både prov och läxförhör i morgon i skolan, alla tre, och alla tre kommer att misslyckas och allt är MITT FEL!

För mammor SKA påminna/tjata om läxor, och när barnen inte VILL/orkar göra läxan ska man tjata ändå och sitta där med 345-134=_________ och ”Vem skapade Islam?”-frågor och ”This is a chair” osv…och fattar man inte vad dom sysslar med i skolan ska man iallafall sitta med och slita sitt hår tillsammans med barnet, eller gapa och skrika lite tillsammans med dom….Typ: ”Du måste göra läxan, för det har stadsministern bestämt, eller så blir du INGENTING när du blir stor!” och sånt intelligent….

Men jag är en Dålig Mamma och låter dom vila och spela tv-spel och dataspel istället…

Dom blir nog både knarkare och kriminella…..

Hjälp!

Fy faan, vad det är tråkigt ibland!

 Jag har under en lång period känt att jag mått rätt bra, att livet varit rätt härligt!

 Jag har varit ”rätt huvudvärkslös” och bara DET är ju Helt Fantastiskt, med tanke på att jag har fått diagnosen ”kronisk huvudvärk” samt ”migrän”.

 Jag har ibland tänkt att ”om jag vore utan huvudvärk skulle jag Hoppa, Dansa, Leva Livet, Sjunga, Skratta konstant osv!

 Åsså är jag utan huvudvärk och så känns det trååååkigt! Inte att vara utan huvudvärk – nej, det är bara ett konstaterande – utan att Inget Händer! VAD vill jag ska hända då? Jag är inte säker…Men jag tror jag är lite sugen på kärlek…Jag TROR det är där ”skon klämmer”…

Men ger man sej inte ut i djungeln och letar efter lejonen, så hittar man inga…Så enkelt är det ju… På något sätt tror jag att lejonhannen ska söka upp mej….MEN jag VEEET ju hur lata lejonhannar är…Suck! Dom får bara energi när dom ska slåss mot Andra lejonhannar – annars bara ligger dombara och slickar sej på….  och petar sej i naveln.  Jorå! Jag vet nog!

Igår kväll kom familjen NN från Gävle och hälsade på oss! En mamma, en pappa och två vuxna döttrar. Man känner ofta hur en familj ”mår” och den här familjen var Varm och God och det var mycket kärlek. Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet, från Dom till Sally. Och jag tror att Sally kommer att få det jättebra hos dom!

Men Sally älskar mej! Dyrkar mej! Kysser marken där jag går! Hon tittar på mej med glitter i ögonen och hon älskar att göra mej glad! Mitt i en promenad kan hon komma skuttande tillbaka till mej, bara för att hon vill ge mej en slick!

…så hur ska vi klara oss utan varandra? Jag älskar ju henne!

Det kommer att bli Tomt och Ensamt…ingen ”hångelhund” hemma längre…Vem ska jag då ”hångla” med?