Dagsarkiv: 20 oktober, 2009

Jag hämtade yngsta sonen, 10 år, och hans kompis efter basket-träningen häromdagen. Dom skuttade in i baksätet och följande samtal utspelade sej:

Sonen: -”Tyckte du träningen var kul idag?”

Kompisen:”……..mmmm…”. Kompisen låter lite svävande.

S: -”Han tyckte ju att vi var URUSLA!”

K:-”Ja…och att uppläggen var det sämsta han sett….!! E´rom ju inte!”

S:-”Det är mycket roligare när Robin tränar oss!”

K:-”Ja….”..

S:-”…och så tog han i oss så hårt! Han ba”: *visar på kompisen*

K:-”AJ!”

S:-”Ja, så hårt tog han!”

K:-”….fast vi är inte urusla…vi vann ju förra matchen!”

S:-”Ja…jag vet….och när vi fick göra om uppläggen så gjorde vi faktiskt bra!”

K:-”Ja….”

Jag sitter och kokar i framsätet. Vad är det för jä…a (!) tränare dom haft?? Jag frågar killarna. Jo, det är Pelles pappa och han ”har ölmage och är skitsur hela tiden”, berättar killarna. Jag tycker det inte låter klokt!

Så fort vi kommer hem mailar jag till den Riktiga tränaren och berättar vad killarna sagt, och att jag vill veta om han ska träna killarna fler gånger, för då får min son stanna hemma. Dessutom mailar jag detta mail till några andra föräldrar jag känner, vars söner spelar i samma lag, och frågar om dom hört deras barn berätta samma sak. Det är flera som hört deras son berätta att tränaren sagt att dom varit urusla men dom ursäktar tränaren med att ”det är inte så lätt” osv….Keh?!

Nästa dag får jag ett fint mail från Den Riktiga Tränaren som tackar för mitt mail och berättar att hans son (som också är med i laget) också klagat på den här tränaren och att han inte ska få träna laget fler gånger.

Puh!

På söndag åker vi. Till Florida. Jag har sett fram emot den här resan ända sedan barnen var små…Jag har längtat och hoppats och önskat att jag Någon Gång skulle få råd att ta med mej Grabbarna Grus och åka till USA med dom låta dom hälsa på sin moster (min lillasyster) och morbror, bada i deras pool, och gå på Disney World. NU är det dags!

 Då infinner sej en oro, typ att ”Det kan inte vara sant!”, ”Det kommer inte att bli av”…

Det finns en inre oro av att det kommer att ”hända Något”…Att jag kommer att råka ut för en olycka…Att någon av barnen kommer att bryta armen/benet precis innan…Att Något Hemskt kommer att hända som gör att vi inte kan åka…Så känns det! Längst där inne…och det är så läskigt…Jag vågar inte tro…och hoppas…och längta…och ända gör jag det. Jättemycket!

Pust!

 Egentligen borde jag stänga in mej och alla barn i lägenheten och inte gå ut och inte röra oss ur fläcken förrän det är dags att åka…

Men tänk om någon kör på vår bil på väg mot Arlanda!

 Jag tror inte på att vi kommer att åka förrän jag sitter på planet med ALLA mina härliga söner och min underbara ”svärdotter”.