Jag var Passions-Besatt-Kär (!) i min ungdom. Vi träffades när jag var 18, ”strulade runt”, gifte oss när jag var 21 (i jeans och träskor), och när jag var 24 lämnade jag honom hals över huvud med en baby på armen.
Jag trodde ALDRIG jag skulle kunna älska på detta sätt igen! Aldrig! Han Var Speciell – Annorlunda.
Nej, SÅ har jag aldrig känt igen. Inte denna Besatthet, MEN nu efteråt inser jag att Besattheten var inte Sund – inte ”jämlik” – gjorde mej svag och skör. Det FINNS kärlek som är jämlik och stark och där man älskar med öppna ögon och öron. Det Finns sån kärlek, Den är Annorlunda, men Härlig!
På något sätt tycker jag ändå att det är Härligt att ha fått Uppleva den otroligt starka Passion/Besatthet som jag kände för denne man. Det är Underbart och Skrämmande att man kan ha så starka känslor!
Vad var det som hände?
Det är en Låååång historia, MEN jag kan säga att Besattheten la sej när jag låg på Förlossningen med vår son på min arm. Den Otroligt Starka känslan av att jag ville Beskydda (som en Livsfarlig Tigerhona) detta barn, och den Enormt starka Kärlek som vällde fram för honom tog mej med storm, och bara växte dag för dag, och gjorde att Besattheten och osäkerheten inför hans beteende, la sig, och kvar fanns bara en vilja att Beskydda Sonen från allt Ont. I det Onda ingick att sonen inte skulle behöva växa upp med föräldrar som inte mådde bra, vilket vi inte gjorde i vår relation.
Så jag packade en väska, stoppade sonen i vagnen och försvann ur hans liv….
erviluca #mammatillfyrakillar 