10
10-åringen vill inte vara hos sin pappa. INNAN han ska till sin pappa säger han ”Jag vill inte vara hos pappa! Det är så tråååkigt i hans hus! Det finns INGENTING att göra! Pappa är så ARG! Jag vill inte vara hos pappa.” osv osv osv…. Ju närmare Pappa-dagen kommer desto mer pratar han om att han INTE vill till pappa.
Så kommer Pappa-dagen. Han SKA till pappa. Han har varit hos mej, nästan oavbrutet, i en månad. Nu SKA han till pappa. Han vill inte! Han grååååter och försöker övertala mej att få stanna hos mej. Jag är obeveklig (men samtidigt lyssnande): Han SKA till sin pappa.
Pappa kommer och hämtar. Jag möter honom i dörren när jag ska ut och springa: ”Du får ta det här. Sonen är ledsen och gråter”.
Saken är den att pappan tror att jag på något underligt sätt är inblandad i det här. Att jag på något mystiskt sätt gör så att sonen inte vill vara hos honom.
Jag skulle inget hellre vilja än att sönerna längtade efter sin pappa, pratade om hur fantastisk deras pappa är och hellre ville vara hos honom än hos mej. Att dyrka sin pappa måste ju vara helt underbart för söner!
Jag ger mej ut och springer. Det är härligt att springa när man är frustrerad! Det ger liksom extra kraft i stegen!
När jag kommer hem är alla sönerna borta. Pust!
Då ringer telefonen. Det är 10-åringen:
-”Pappa är så läskig! Pappa är så arg! Pappa är så hård! Pappa blir så arg när jag är ledsen och gråter. Pappa har så liten soffa. Pappa har så fult hus. Det är så tråååkigt hos pappa! Jag får inte titta på TV hos pappa, för han ska bara titta på det han vill!” osv osv osv…..Han gråter så att han hulkar….”Jag vill inte vara hos pappa! Jag vill vara hos dej! Kaaan jag inte få det?”
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att just HAN skulle hålla på så här! Han är lite av ”pappans favorit” – pappas gulleunge! HUR kunde det bli så här?
Jag säger att jag behöver få vara ifred i helgen. Jag ska ”Dricka lite vin och koppla av, men vi kan väl höras på söndag?” säger jag.
Och jag vet inte! Jag vet verkligen inte vad jag ska göra!
OM jag försöker prata med pappan, så blir han FÖRBANNAD på mej! HUR det blir så är för mej obegripligt, men så är det. Jag har försökt. Det här är andra sonen som håller på så här… Först var det mittensonen. Men där var det mer begripligt eftersom han och pappan aldrig riktigt ”hittat varandra”…Men när lillebror nu börjat förstår jag ingenting…
Jo, jag förstår på det sättet att deras pappar ÄR ”rätt tjurig”, FÅR ”utbrott” och ÄR rätt ego – det var ju därför jag inte orkade leva med honom!
Men nu gäller det våra söner!
Vad göra?
erviluca #mammatillfyrakillar 