Pianisten

I förrgår la jag mej i sängen och skulle kolla på filmen ”Pianisten” på DVD (TV). Jag hade ingen aaaning om vad det var för film, men när jag läste hur lååång den var, insåg jag att jag kanske skulle somna under filmen… Det gjorde jag inte.

 Den var som en ”käftsmäll”, eller ett slag i solar plexus…

Uh!

 Man fick följa Pianisten, och hans familj. De var polska judar och bodde i Tyskland under andra världskriget. Man fick följa familjen från det första ”jude-hatet” till själva jude-utrotningen. Pianisten själv blev ”räddad” från att åka med i tåg till ett utrotningsläger, MEN fick sedan klara sig på egen hand.

 Det var så otroligt bra gjort och jag kände verkligen att jag på ett helt annat sätt förstod vad som hände under den tiden och vilket Helvete de levde i. Långsamt bröts judarna/han ner.

Filmen satte igång tankar kring Livet och Döden och hur olika vi människor lever. Yta och djup. Fattigdom och rikedom.

 Det retar mej att jag hakar upp mej på min ålder, eller vikt. Jag gillar verkligen inte det hos mej själv! Det är så mycket annat som är Viktigare än hur jag se ut eller hur gammal jag är.

 – ”Lägg det åt sidan!” fräser jag åt mej själv.

 -”Gå ut och rädda världen istället!”.

-”Men jag gör ju det – iallafall lite grann, varje dag….”, vädjar jag till mej själv….

-”Nåja…Det får väl vara bra så då! Men var NÖJD med dej själv däremellan! Skäms på dej att lägga energi på vikt och ålder! Tänk på dom som inte har någon mat alls, eller på dom som är ännu äldre!” eller nåt sånt….

-”Jaaa, jaaaa, jaaaaa…”, suckar jag irriterat åt mej själv.

-”Sluta tjaaaataaa!”.

Suck!

Jag äääälskar filmer och böcker som ger mej ”käftsmällar”!