Hundägare har aldrig rätt….eller allergisk mot surkärringar

Som hundägare får man alltid vara beredd på att få ILSKNA blickar riktade mot sej, eller arga kommentarer eller Tillrättavisningar, och under alla alla år med hund, har jag varit så FÖRSTÅENDE och snäll och ”oj-oj-oj-at” mej med den som skällt på mej, och bett om ursäkt, förstått och lett och och och….

Nu börjar en vulkan bubbla i mej! En jävla stor vulkan, fylld med lava och magma (fast det kanske är samma sak?….nåja)! Det bubblar och fräser och snart kommer UTBROTTET! NÄSTA GÅNG någon kommenterar mina hundar eller var jag går och står och/eller hur jag eller hundarna beter sig, är risken stor att denna inre vulkan får ett UTBROTT, och då vill jag inte vara i ”dina skor”….

Jag blir så jävla trött på att alltid vara den som måste ”Flytta på mej”, ”ändra mej” osv osv fast jag inte gjort något fel, bara för att jag har hund (-ar).

Idag hände det igen:

Vi åkte till Badet där jag anser att man får ha hund med sej, om man inte stör någon. Vi gick INTE till stranden, för där får man INTE ha hund (det har jag kollat!), och inte till bryggan där det finns en massa människor, för där kanske man inte får ha hund…utan vi gick vidare – förbi Alla Människor…vidare till en tom och ödslig flytbrygga som låg alldeles för sej själv på en liten udde…DÄR ”landade” vi: Jag och barnen och hundarna.

Vi hoppade i, allihop! Flisa gillar bäst att stå med tassarna vid stranden (bredvid bryggan) och hugga efter inbillade flugor i vattnet. Sally simmar ut om jag simmar ut, vilket jag gjorde, och hon med…. Grabbarna Grus med kusin hoppade och lekte kull och hade allmänt jättekul!

Då ser jag en Tant komma. Jag kopplar genast hundarna, ”utifallatt”…. Tanten stirrar på mej och säger ”Har hundarna badat?”. ”Ja…”, säger jag glatt. Då får jag en låååång utläggning/utskällning om allergi och hundar och bla bla bla….Vulkanen börjar bubbla… Det fräser och pyser…Jag stänger munnen för att inte det ska komma rök ur den…men jag undrar om det inte pyser ur näsan och öronen… Jag hör inte vad hon säger, för jag skiter i det, orkar inte! När hon är färdig med sin utläggning, som bl a innehåller att hon är allergisk, så sätter hon sej på en sten invid oss och läser en tidning! Jag är, och förblir, stum! Hon är ju allergisk!Varför ska hon då sitta 1,5 meter ifrån oss när det finns MASSOR mer av stenar, strand, bryggor osv för Sura Tanter!???? Det KOKAR i mej!

Jag står förstenad och stum en lång stund. Kommer mej inte för att göra Något.

Så ropar jag in barnen och säger att vi ska åka hem. Jag är annars rädd att gå till handgripligheter på Surtanten.

På vägen hem fräser jag ur mej ilskan som jag samlat på mej…Jag säger att ”Jag önskar jag kunde hitta något Riktigt Bra och Fyndigt att säga till en sån där Surtant, så hon kniper käft (helst för alltid)!”säger jag till killarna.

Förslagen från Grabbarna Grus är väldigt fantasifulla och ”killiga” som vanligt:

”Du skulle ha tagit henne i benen och snurrat henne runt och kastat ut henne i vattnet!!!”

”Du skulle ha tagit fram en kulspruta och skjutit henne full med skott, ba: ratatatatatatatat!!!”

”Du skulle ha sparkat henne på smalbenen och gett henne en KÄFTSMÄLL!”

Jag suckar….Inga av förslagen är i närheten av vad jag vill ha…

Då säger barnens kusin: ”Du skulle sagt: ….och jag är allergisk mot surkärringar!” och DÄR har vi det!!! ”DET ska jag spara tills nästa gång någon klagar! Jättebra! Super! DET skulle jag ha sagt!”

Jag ÄR faktiskt allergisk mot surkärringar (manliga eller kvinliga)!