Magplask från femman

Två av sönerna är hos sin kusin i Arboga i fem dagar. Jag har inte ringt och inte ringt och inte ringt, eftersom 13-åringen flera gånger tidigare sagt att han inte vill prata med mej i telefonen när han är borta, eftersom min röst ”sätter igång känslor”, och jag förstår honom så vääääl, för min mammas röst satte också igång känslor, när jag var liten, och kan faktiskt fortfarande göra det, om jag mår lite dåligt…

Nåja. 14-åringen är hemma med mej och han tyckte häromkvällen att ”du borde ringa till Arboga”, och jag kände mej lite som en ”dålig mamma” som inte ringer stup i kvarten och hör mej för hur dom har det, så jag ringde trots allt. Det var Hugo. Han lät glad och nöjd. Oj, vad mycket grejer dom gjort! ”Och förresten föll jag från femman idag!” sa han glatt. ”VAD GJORDE DU SA DU??!” ”Jag föll från femman. Jag satt längst ut där på femman, för jag tänkte hoppa, men så böjde jag mej fram för att titta hur högt det var, och då föll jag – rakt på magen. Det blev värsta magplasket och jag tappade luften!”

Jag ser framför mej min 10-åriga son, falla i slow motion fem meter rakt ner i vattnet: ”PANG!”. Jag vill direkt veta vilka vuxna som var omkring honom, vem som tröstade, hur ont det gjorde, om han svimmade (han svimmar lätt), om han hade några skador osv. Men han hade inte nån lust att prata mer, utan lämnade luren till storebror. Storebror, 13 år, konstaterade att ”Hugo grät skitmycket!” när han gjorde ”värsta magplasket”, och jag förstod att kusinens pappa sett allt och funnits där för min son. Pust!

3 timmar senare kommer ett SMS: ”Hugo är ledsen” har storebror skrivit från sin mobil. Jag ringer upp. Hugo gråter så att han hulkar och jag hör inte vad han säger. Han snorar och fräser och det är omöjligt att förstå vad det är. Lite hör jag: Kusinen är dum och Hugo vill åka hem, typ direkt. Jag tänker att nu tröttheten efter dagens eskapader kommit ikapp honom och att han gråter av ren utmattning, men när jag säger det, så gråter han än högre ”Jaag ääär iiiinte tröööött! Jaaag viiill åååka heeem!”. Plötsligt bryts samtalet och jag ringer upp igen. Min syster svarar. Allt har varit bra under hela dagen och kvällen och hon förstår inte alls varför han brytit ihop nu. Vi konstaterar att Hugo troligen är trött, och att mammors röster kan framkalla starka känslor. Någon timme senare får jag meddelandet: ”Allt är bra. Hugo är glad igen.” Pust!