Första gången jag var på en begravning var jag 16 år. Det var min älskade älskade farmor som hade dött. Jag blev helt chockad av dom STARKA känslorna som vällde över mej, och över alla gråtande vuxna, och över att det var så SORGLIGT allting.
Andra gången var när två klasskompisar dog i en bilolycka utanför Östersund. Det var inte en ”RIKTIG” begravning, utan mer en minneststund i kyrkan, men det var mycket sorgligt och jag kletade halsduken full av snor och tårar.
Tredje gången var när pappa dog. Då var jag rätt så fokuserad på sonen, då 6 år, och på att han inte skulle bli rädd och chockad (som jag blivit), så jag hade ritat och skrivit en liten bok om hur begravningar går till, att alla skulle gråta jättemycket osv osv. Jag kunde inte riktigt vara Närvarande till 100% eftersom jag hela tiden fokuserade på min Mamma-roll…
Sen har det varit några begravningar som rört gamla människor, som dött ”naturligt” och då är det också ”lite sorgligt” men inte alls ”samma sak”…
Men idag begravdes vår kollega, nyss 40 år fyllda, tre barn i åldrarna 10-13 år. Och då är det så sorgligt så att jag kan knappt fatta det! Det borde vara ”förbjudet” för föräldrar med mindreåriga barn att dö! Den här pappan var en jättebra pappa! Den här mannen var en Positiv, härlig, otroligt ”Levande” och sprudlande kille – ända in i det sista. Och jag sitter där i kyrkan och tycker det är så SORGLIGT att han inte finns mer och så blir jag ARG (på vem??) för att just HAN skulle bli sjuk och dö!
Sen börjar jag tänka på ensamhet, och på att han var Ensam när han dog, dvs inte hade någon partner. Jag tittar mej omkring och ser många PAR och familjer, som sitter i kyrkan. Dom går hand-i-hand genom kyrkan och stöttar varandra.
Jag går ENSAM. Som vanligt.
Jag kör i 180 knutar hem och kastar mej framför datorn; ”Jag MÅSTE ha en man! NU! Jag vill inte gå ensam genom kyrkan igen! Jag vill inte åldras ensam. Jag vill inte dö ensam. Jag vill Höra Ihop, och sen vara Saknad, eller Sakna. Jag vill att någon stryker mej över ryggen till tröst…”. Så snabbt blir jag medlem i en dejtingsite igen. Fort fort ska jag ha en man…NU!
Pust!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Det där fenomenet är väldigt intressant, det där hur man smittar med sina känslor….Det bekräftar hur mycket sanning det finns i ordspråket. ”le, så ler världen tillbaka”Komihåg en begravning får många år sedan, då man själv var en ”tuff” tonåring, min mor erbjöd mig att ha lite servetter med mig och jag fräste tillbaka…Ääh….en begravning, det fixar man väl….Jag var nog den som GRÄT mest av allihopa…..Så visst känslor smittar,,, så pass mycket, att de faktiskt vore smittklassade med Pandemi varning…..Så är det….Kramar vännenMax P
GillaGilla
Beklagar sorgen över din unga vän….Vet precis hur du menar, jag är nöjd över att vara singel men oj så ensamt det är ibland….Kram på dig
GillaGilla
Livet kan verkligen vara orättvist ibland! Att mista någon nära är alltid tufft, men är dom yngre är det ännu jobbigare! Usch!Sluta leta så dyker han upp, när du minst anar det! Nu säger jag nåt riktigt klyschigt, du har ju dina barn! Visst, dom kan aldrig ersätta en partner, men dina barn är inte barn så länge till! Njut av det du har! Lev i nuet, inte i morgondagen, inte igårdagen, utan just här, just nu! Ingen av oss vet vad framtiden har i sitt sköte! Det enda vi med all säkerhet vet om detta livet är att vi inte kommer levande ur det!Var rädd om dig!Kram/gumman
GillaGilla
”Han kommer när du minst anar”, är också en klyscha…Hur känns det att ”minst ana”? Många dagar känner jag att jag INTE vill ha någon alls, för det är så skönt att vara ensam! DÅ ”anar jag väldigt minst”… Visst har jag mina barn, och det är underbart att dom finns! Utan dom skulle det vara SuperTOMT! Urk! Men dom stryker mej inte över ryggen till tröst…
GillaGilla
Tack för värmande ord och tankar allihop! Jo, ni har så rätt allihop! Carpe diem. Fånga dagen. Njut av barnen! Plötsligt är dom stora! Jag vet. Min äldsta är ju snart 26….
GillaGilla
Det är ingen tröst jag vet men jag det finns ändå aldrig en så stor sorg som att gå på på sitt barns begravning och det har du sluppit. Ingen skall behöva gå igenom något som är så mot naturen.Man skall inte begrava sina barn hemskt hemskt.Alla behöver någon som har en varm hand till tröst och klychan är sann om att de kan dyka upp när man inte letar. Min förre man tog jag blodprov på och vi föll för varandra med dunder och brak. Min senaste (Kalle) hittade varandra på Apoteket över en tub cortisonsalva. De bästa karlarna hittar man i grönsaksdisken på ICA enligt min vännina.Sparna där och då kan du besikta samtigit utan att behöva gissa vad som döljer sig bakom en massa vackra ord.
GillaGilla