Giftermålet del 2 (erviluca)

Jag var 21 år och han var 23 år och vi var nygifta och lyckliga i vår lilla tvåa på Norrbackgatan. Jag målade lägenheten gul, och vi möblerade med ”hittegods” mm och det blev riktigt mysigt.

Han pluggade och körde buss. Jag jobbade som läkarsekreterare halvtid och dansade  halvtid. Jag tänkte bli dansare… och var läkarsekreterare för att försörja mej ”under tiden”.

Jag var på ”audition” på Danshögskolan, men kom inte in, så då bestämde jag mej för att bli ”något annat”. Jag sökte ca 14 olika utbildningar, först och främst i Stockholm, men också ute i landet.

När jag precis fick besked om att jag kommit in på Socialhögskolan i Östersund, visade det sig att jag var gravid! När jag satt med beskedet i handen tog hjärtat små extra ”lycko-slag”. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn, och det kändes lite ”Äntligen!”.

M köpte hem en flaska vin (och redan då visste jag vad han tyckte och ville…Man dricker ju inte alkohol om man är gravid och ska behålla barnet!) och vi skulle ”prata igenom graviditeten”. Han malde på om att det var ”fel tid”, att vi inte kunde försörja barnet, att vi var för unga, att jag precis kommit in på en utbildning (”men jag kan strunta i den”, sa jag) etc. Till slut sa han att om jag ändå valde att behålla bebisen så skulle jag förlora honom, för han ville absolut inte ha barn.

Det blev en abort. Jag krävde att få bli sövd. Jag ville inte ”vara med”. Efteråt var jag ledsen. Länge. Jag mådde dåligt. Kände skuld, längtade, bad ”Bebis” om ursäkt, bad Gud om ursäkt…och kände att M skulle aldrig kunna förstå – känslan! En klyfta skapades mellan oss (iallafall från min sida sett). Han försökte förstå, iallafall första veckan. Sen tyckte han att det räckte.

Jag for upp till Östersund. Egentligen ville jag inte det heller, för jag ville bo med M, men M tyckte att om jag nu kommit in på en utbildning så skulle jag väl gå den. Det var ju en CHANS! Med blandade känslor for jag dit. Jag hade ingenstans att bo, men det fixade sej snabbt när jag pratade med någon på något bostadskontor för studenter. Jag skulle bo i något slags ”studenthus” i ett rum där. Det kändes läskigt och spännande – allt på en gång! Jag längtade efter M.

Snabbt lärde jag känna nya människor, kom in i pluggandet, fick nya vänner, började gå på ”nationen”, gick på fester, diskuterade Viktiga Saker på lektionerna, startade en dansgrupp för studenter, trivdes och mådde bra.

 M tyckte att jag lät ”konstig” i telefonen. Jag tyckte jag lät som vanligt…Men hur jag än lät och vad jag än sa, var han inte riktigt nöjd med det. Samtalen blev ”konstiga”….Att höra hans röst i örat och vara mitt i MITT nya liv, kändes underligt och han omtolkade det jag sa, och kommenterade hur jag sa det, så att jag fick väga varje ord på guldvåg till slut, och varje mening skulle sägas med ”rätt melodi” (kändes det som). Han började visa tendenser till svartsjuka: ”Du låter så glad när du pratar om B”, sa han. ”Ja, han är skitrolig!” sa jag. ”Är du kär i B?” ”????Jag är gift med dej och älskar ju dej!”… Så höll vi på. Jag började dra mej för att ringa hem…Det kändes inte kul…Han fattade ju inget!