"Telefonskräck"

Kan man kalla det telefonskräck när man absolut inte vill tala i telefonen – helst aldrig om jag fick bestämma. När den ringer kryyyyper det i kroppen av obehag och jag känner direkt: ”Nej! Vill inte!”. Det är som om Telefon=Krav! Någon VILL NÅGOT och jag måste ta ställning eller göra något, eller så vill någon ”bara prata” och då faller världen omkring samman (för så ÄR det  när man har barn…och hundar) och jag blir så stressad och har inte TID…Inte ens när jag har TID!

Men ibland MÅSTE jag: Mamma tex. Jag måste prata med henne i telefonen ibland. Men jag är världens sämsta dotter och ringer, typ aldrig. Det är alltid hon som ringer och då konstaterar vi att jag inte har hört av mej, typ varje gång.

Jag är ingen bra mamma heller, till min äldsta son. Jag ringer inte honom heller. Och han ringer inte mej…Så vi pratar, typ aldrig, i telefonen, utom då jag ringer, eller SMS:ar (tack gode gud för SMS!!!) eller mailar om vi ska ses…DÅ hörs vi!

”Ring mej imorgon!” skriver min svåger, som VET att jag inte gillar att prata i telefonen. HAN är å andra sidan ”telefon-bög”…Heter det så? Han är helt beroende av telefonen och pratar hit och dit och jämt! Telefonen är fastklistrad i hans händer och han är Ständigt Nåbar och når ständigt andra. För honom måste det vara helt obegripligt att jag inte VILL prata i telefonen, fast jag sagt det. Jag vill verkligen inte!

Om man sätter telefonen på bara surr, så hör man inte signalen…”Hoppsan! Jag hörde inte att det ringde!”.

”…men du MÅSTE! Tänk om det händer något!”

Men herregud – jag är ju här! Och SMS:ar man så läser jag det och har någon skrivit: ”Det har hänt något allvarligt: RING!” så ringer jag. Värre är det inte.

Att inte vara Ständigt Nåbar är det nästintill dödsstraff på nuförtiden och jag tycker det är HEMSKT! Jag VILL INTE! Så jag ”strejkar” – kroniskt – och kommer fortsätta vara ”TomTvärtom” vad gäller telefoner/mobiler…

Så det så!