Idag är det Friluftsdag för 13-åringen. Klassen ska samlas på IP. Jag fixar matsäck och lägger fram gympakläderna på stolen.
13-åringen ropar sömndrucken från sitt rum: ”Ska jag ha DOM DÄR kläderna?!?!” Jag går in i hans rum och säger: ”Ja, det är ju Friluftsdag idag och ni ska vara på Idrottsplatsen”. ”INGEN ANNAN kommer att ha gympakläder”, säger 13-åringen. ”Jo, ALLA kommer att ha gympakläder”, säger jag, ”det är IDROTTSDAG”, lägger jag till. 13-åringen fräser: ”Jag vägrar! INGEN i min klass kommer att ha gympakläder….jo, kanske bara idrottsnördarna”.
Jag går ut ur rummet. Det är ingen ide´ att argumentera med en Övertygad Tonåring och jag tänker att ”ingen dör ju” om han har vanliga kläder. Han upptäcker säkert själv hur fel han har, när han kommer dit, och då kanske han lär sej något, tänker jag.
Jag funderar på om jag ska stoppa ner gympakläderna i en påse och ta med, utifallatt…och pendlar mellan att låta honom ”stå sitt kast” eller att vara en ”hjälpsam mamma”. I sista minuten bestämmer jag mej för det senaste.
Jag skjutsar honom till IP. Vi är sena. Håret skulle ju fixas innan…När vi kommer dit säger 13-åringen: ”ALLA har ju gympakläder!” och det bara suuuger i mej att vilja säga ”Vad var det jag sa?!?” men jag säger inget. ”Du kan ju byta om i omklädningsrummet”, säger jag. ”Finns det?” frågar han. ——- Man kan ju undra var han är född (bakom en vagn?), hur han har levat (isolerat?) och vem som uppfostrat honom (eh?!?)….
Det är pinsamt att alla ser att han kommer, piiinsamt att han inte har idrottskläder, piiinsamt om han går till omklädningsrummet, piiinsamt om han bär en kasse med idrottskläder….Ja, allt är så pinsamt så jag förstår inte hur han över huvud taget ska ta sej till platsen där alla samlats…Han säger inte att det är piiinsamt, men jag ser ju det på honom! Jag ”hotar” med att ta kassen och GÅ MED HONOM TILL klassen, och för att jag inte ska göra bort honom Fullständigt, så låter han mej stoppa kläderna i hans väska så att han kan byta om, om lärarna kräver det. Han ser sej omkring för att se om någon SER att jag stoppar kläder i hans ryggsäck…
Det hugger till i hjärtat av kärlek när jag ser min stora, lilla kille luffsa iväg, i jeansen med häng, den rätta t-shirten, den rätta tjocktröjan, vax i håret och ”löparskor” (DET fick jag honom att ha på sej iallafall… men han undrande om Någon Annan skulle ha gympaskor på sej….) – lång, gänglig och osäker…och försöker se cool och oberörd ut.
Pust, vad det är jobbigt att vara tonåring ibland!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Ojojoj…Jag har en trettonårig dotter så jag har lite pejl på vad du menar!;)Undrar hur mycket av deras tid som går åt till att undra vad ANDRA tycker.Hoppas att hans dag blir bra och att han är nöjd när han kommer hem..Du verkar vara en mycket klok mamma som inte tog upp en energikrävande kamp med honom om gympakläderna! =)Ha en bra dag du också!
GillaGilla
:))skrattar när jag läser dina ord, oj, vad det känns igen! När jag skulle skjutsa dom någonstans fick jag aldrig köra ända fram, var ju skämmigt att morsan skjutsat!Mitt äldsta barnbarn är nyss fyllda fjorton, han har alltid tillbringat sin skollov hos mormor, men nu drar kompisarna mer! Ändå har han dåligt samvete när han ringer o förklarar! Jag bedyrar att det inte gör nåt, att vi kommer att träffas snart ändå! Men han ringer fortfarande så fort det händer något, då vill han berätta för momma! Är en härlig, men jobbig tid när dom står med ett ben i vardera ”lägret”, ibland stor, ibland liten! Tur att dina grabbar tycks ha en sån cool mamma som förstår hur dom har det!Kram/gumman
GillaGilla
Både fnissar och får lite tårar i ögonen. Ser honom framför mig, jobbigt är det att alltid behöva tänka på vad andra tänker om en. Det gick bra allting, hoppas jag, i alla fall. Det är jobbigt att vara tonåring och ibland är det lite kämpigt att vara tonårsförälder också, tänker jag. Ha en härlig kväll.
GillaGilla