http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5094532.ab
Det är så VIKTIGT att vuxna som varit utsatta för saker som barn, berättar! Jag tror att det kan hjälpa de barn som är utsatta, att de inte är ensamma, att man kan överleva trots svåra händelser i ens liv.
Om man tar sitt liv är man superdesperat och superdeprimerad samt superegoist. Man får inte längre in ”dom andra” i sitt liv, utan det handlar bara om en själv. För att ta sitt liv, speciellt i närheten av sina barn, när man är förälder, är Superegoistiskt! Barnen lever resten av sitt liv i skuld och i chock och med en massa frågor som dom aldrig får svar på. När någon tagit livet av sej undrar omgivningen: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hur kunde jag ha hjälpt? Gjorde jag något för att göra det värre? Varför kunde jag inte ha….?” osv osv. Speciellt barn känner sej skuldtyngda och undrar varför inte ”pappa älskade mej så mycket att han kunde hålla sej levande”.
Jag gick en ”självmordsutbildning” för ca 10 år sedan (ja, det låter ju helt knasigt!). Där fick jag lära mej att självmord ofta är ”ärftligt” på så sätt att om det finns självmord i släkten, så är Alternativet Självmord, en Utväg som funkat/använts av någon i släkten, och därmed är det en utväg (som ligger i bakhuvudet). Därför ska man vara extra uppmärksam när en människa är deprimerad och har självmord i släkten.
Jag vet en kille, som jag träffade när jag gick på Folkhögskolan i Sigtuna. Han berättade att hans pappa skjutit sig själv med en hagelbössa när han var 14 år och att han kommit hem efter skolan och hittat pappan med sönderskjuten skalle i sängen. Denna minnesbild satt ”som fastvuxen” i hans huvud, berättade han, och jag tänkte att ”hur faan kan man vara så elak som förälder att man utsätter sina barn för en sån sak???!!”.
Ska man hänga sig, skjuta sig, ta tabletter och är förälder får man fanimej gå ut i skogen, skriva ett långt brev VARFÖR man tar livet av sej, skriva att man älskar sina barn osv – Annars har man ingen rätt att ta livet av sej. Som förälder har man ansvar för sina barn, även in i döden. Det borde vara lag på det. Så det så!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Bra skrivet!Trots djup depression får man inte vara så egoistisk. Man skuldbelägger andra, inte minst sina barn vilket sker i sådana lägen. Barn lägger sådant på sig själva och mår mycket dåligt.
GillaGilla
Ja, barn skuldbelägger alltid sig själva.
GillaGilla
När Sonen var ett halvår satt jag en natt och gick igenom tablettinnehavet och alkoholflaskorna och försökte räkna ut om det skulle räcka. Jag mådde så vidrigt dåligt och jag var ÖVERTYGAD om att om Sonen fick utsättas för mig skulle jag förstöra hans liv för all framtid. Som tur var knäppte nåt till i huvudet så jag väckte Maken och han höll om mig hela natten tills psykakuten öppnade och jag kunde ringa och säga ”Jag behöver nog hjälp”.Idag tackar jag förstås min lyckliga stjärna för att allt gick bra, för egen del men mest för Sonens del. Tänk vilket jävla arv jag hade lämnat honom??!! *ryyys*
GillaGilla
Jo, så är det väl, att när man mår så dåligt tror man att man gör barnen/mänskligheten en tjänst om man bara ”går och dör”…. Tur att du fick hjälp!
GillaGilla
För mig är självmord den totala motsatsen mot självmord.Det kanske låter konstigt.Men många gånger väljer föräldrar att ta sitt liv för att de vill skona barnet ifrån mer lidande.Man tror att allt man gör är att skada sina barn, skada alla människor som är omkring sig och det är bättre att man dör för då får alla en chans att bli lyckliga.Det är oerhört svårt att diskutera självmordsproblematiken eftersom jag inte tror att det ens går att föreställa sig hur det är förrän man själv suttit med tabletterna, kniven, pistolen framför sig och verkligen velat dö…Det är också svårt att på ett begripligt sätt att förklara hur det är att leva så djupt på botten att man på fullt allvar tror att den absoluta bästa lösningen är att dö.Och det är lätt att säga att det är egoistiskt för man skapar en massa traumas för de efterlevande, men det är inte så enkelt. För den logiska sidan i ens hjärna försvinner totalt när man befinner sig i en depression, och allt man ser är misär och allt man kan se är att jag är den gemensamma nämnaren för all misär, och därför måste jag försvinna för att misären ska upphöra…
GillaGilla
Mcyket klokt skrivet och du har helt rätt! Man tror man ”räddar mänskligheten” genom att själv försvinna…Men varför väljer man att göra det i ”rummet bredvid” eller fullt synlig i sängen med ett stort hål i huvudet, kan jag undra över…
GillaGilla
Ja jag håller med Åsa #3. Jag tror djupt deprimerade personer slutar resonera logiskt. De vill bara bort från det som gör ont, slippa plågan. Det är inte egoism i första hand, det är desperation!
GillaGilla
Min systers mans pappa, dvs min systers svärfar, gick ut i redskapsboden och skjöt sig, när det kom fram att han förgripit sig på min systers svägerska under hennes uppväxt. Dom hade precis haft ett uppträde om det i huset, där min syster var med, och så gick han ut och ”PANG!”.
GillaGilla
Om man har en klinisk depression kan smärtan och ångesten vara så outhärdlig att man inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv. Jag vet, jag har varit där.Man vill egentligen inte dö, man vill bara inte leva. Inte en minut, inte en sekund till.Fast att skjuta sig där ens barn kan hitta en är ju lite magstarkt.
GillaGilla
Jag tycker att min mamma kunde ha levt för min skull. Men det gjorde hon inte. När jag var fyra år valde hon döden framför mig.
GillaGilla
Jag tycker också att en förälder kan hålla sig levande för sina barns skull, men å andra sidan så tänker nog den förälder som begår självmord att hon/han bara är en belastning för omgivningen och att hon/han räddar barnen genom att dö. För så svart ser ofta den som tar självmord på tillvaron. Det är iallafall aldrig BARNENS fel att en förälder väljer denna utväg. Kram!
GillaGilla
När jag var 10 och min syster var 7 år tog vår pappa sitt liv. Vi var hos mormor med mamma och min pappa var hos sina föräldrar. Min farmor hittade honom på morgonen i huset där han sovit. Han hade skjutit sig i huvuvdet.. Han hade suttit inne på psyk en tid innan och, som vi senare kunnat läsa – jag och min syster i utdrag från psyk – så mådde han dåligt. I texten på sista sidan stod det att han kände sig gladare, skulle byta jobb mm – 1 månad senare skjuter han sig. Klassiskt beteende har jag hört – personen (vissa då) tänker ut en ”plan” och ser ett slut på att må dåligt.(Sen är det en annan historia om hur vi fick KÄMPA för att få ut den text – ihopkopierade stycken på 1,5 A4 sida!! – ÄVEN om vi är hans barn)Vår mamma vet ej om detta, att vi kontaktat psykvården för information, vi vet att han mådde dåligt i deras relationen, förmodligen vet hon det med. Han lämnade ett papper med nga rader på där det stod att han inte orkade längre. Jag kommer ihåg telefonsamtalet mamma fick på morgonen, jag bara ”la av”. Fick en philips bandspelare som barn och sa då att min pappa hade gett mig den, för han jobbade på Philips, det tyckte de var avundsvärd. Det pratades aldrig om detta. Vi fick aldrig prata med ngn om detta. Min syster har pratat med kurator i omgångar – jag skälv ”faller” när det blir kris som när pojkvänner gör slut! Har pratat med psykolog och kurator jag med och det hjälpte mig just då när jag behövde det. Jag mår inte dåligt av det idag, bara saknar min pappa, vi fiskade mycket ihop och det kan jag sakna, han var jägare och var mycket ute i naturen, ett intresse vi delade och som jag och min mamma delar idag. Jag slutade tänka på honom i 10-12 år, vet ej varför. Han fanns bara inte och så var det med det. Var väl aldrig direkt arg på honom kanske en kort period. Senare började jag förstå att han måste ha mått oerhört dåligt. Så jag tyckte och tycker även idag synd om honom. Jag klandrar inte honom,bara saknar honom när jag tittar på bilder från min barndom och han fanns där bredvid mig… Det tuffaste var att berätta när folk frågade var min pappa var/är. Sa att han var död, fr¨gade de inget mer så sa jag inget mer. Frågade de hur sa jag att han tog livet av sig DÅ, oftast belv de tysta 🙂 Det tyckte jag var komiskt under en tid, att det var så jobbigt för de att höra, tänk då på mig och min syster som upplevt det 🙂 Jag sätter ett ljus på hans grav när det är fars dag. Jag tycker om min pappa och jag vet att han sett att vi har det bra.Idag när folk frågar om detta så blir de förlägna och jag säger ofta samtidigt som jag ler att det är ingen fara. Då blir de intresserade och jag berättar oftast hur det gick till mm. Mina vänner vet och de har tagit det bra. Har en bästa väninna som råkat ut för samma sak, det kan ha med saken att göra att man mår bra idag. Hennes pappa hängde sig när hon var 11 år. Det är inte ovanligt att detta händer och man måste känna att man inte ska skämmas för det!!!! Att en förälder tagit sitt liv! Man ska se sig som en stark människa som räkade ut för det värsta tänkbara men som man får vända till ngt bra och gå vidare. Idag finns saknaden där men jag har förlåtit min pappa för längesedan!!! Han var en bra pappa! 🙂
GillaGilla
Tack för din fina och långa kommentar! Kloka och vettiga tankar. TACK!
GillaGilla