Han är ju så fin, så snygg och så mysig! SER dom inte det??? ”Dom andra”… Ser HAN inte det – han själv alltså?!
Varför ska HAN behöva gå igenom allt jag gick igenom med osäkerhet, rädsla, blyghet osv? Kan inte han SLIPPA? Kan inte han ”hoppa över” hela den perioden och hoppa rätt in i Den Säkra Perioden – om den finns! Kan inte min uppfostran ha gjort honom så självsäker att han går med högburet huvud rakt igenom hela tonåren utan att falla ihop av osäkerhet och rädsla? Kan inte mina misstag och ”spring in i väggar” räcka??
Varför SER han inte att han är SNYGG? Varför förstår han inte att han är cool? Varför fattar han inte att han är gullig och snäll och härlig och klok och mysig???
Huuuur kan han tycka att han är ful??? Hur kan han bli osäker när ”Mr Cool” (i klassen, utsedd av VEM?? för han är ju inte snyggast eller coolast, enligt MEJ) avvisar honom? ”Knyck på nacken och skit i vad HAN säger!!” tipsar jag. ”Du FATTAR INTE!!” säger han…men det gör jag ju! Jag minns och jag fattar, men jag VILL INTE!!!
Jag vill att han ska ha en Perfekt Barndom, en Underbar Tonårstid, Härliga Vuxenår och en Fantastisk Ålderdom! Punkt!
Jag VET att man ”växer av kriser” och ”lär av sina egna misstag” (och inte av andras). Jag vet jag veeeet! ….men jag VILL INTE DET!!! Jag vill att han ska glida genom livet på ett bananskal…smyckat med rosenblad (utan taggar)!!! Så det så!!!!
erviluca #mammatillfyrakillar 
OOOhh, vad det känns igen! Nu är mina vuxna, men den där känslan du beskriver kommer aldrig att lämna mig! Än idag när livet lägger krokben i deras liv, så vill jag ju försöka vara där, ta emot, lindra fallet! Men nu fungerar ju inte livet riktigt så, tyvärr! Hur mycket jag än VILL att dom ska slippa vissa erfarenheter, har livet en benägenhet att gå i egna banor ibland! Att säga att det blir bättre vore att ljuga, du blir bara bättre att tackla det här med tiden! Men lättare? Nej!Kram till dig o grabbarna
GillaGilla
Tänk vad man vill skydda sina barn från det där man själv har fått genomlida..Man önskar att man skulle kunna bära deras smärta…Det är kärleken till dem som gör detta, den villkorslösa kärleken.Kraaam.
GillaGilla
Klart att man känner sig maktlös i mycket av det som händer ens barn men bara dom känner att möjligheten att vända sig till sin förälder alltid finns där och att barnen känner sig trygga i att söka råd och hjälp. Ofta är det nog så att barnen själva har den bästa lösningen men kanske behöver lite pushhjälp att få fram den.
GillaGilla
Men.. vet han om att Du lägger ut en bild på honom och skriver om det här? Min son skulle fullkomligen dö och tycka att det var väldigt kränkande. Speciellt om han är osäker!
GillaGilla
Näe…För det första är det inte han på bilden…Det är en annan son…men du har rätt: Jag kanske ska byta ut den mot en mer anonym bild…För det andra tyckte jag han doldes av hunden så mycket att man inte skulle känna igen honom…men jag kanske ska byta bild…utifallatt…
GillaGilla
…nu har jag bytt bild…för jag vill INTE genera mina söner…
GillaGilla