Ensamhet

Jag har funderat en del på Ensamhet. Det finns olika slags ensamheter – både bra och dåliga.

Självvald ensamhet. Det är ensamhet där man själv valt den – för en längre tid (att leva ensam) eller korta stunder (där man ”går ifrån gemenskap/familjeliv” el dyl för att få vara ifred/göra egna saker).

Icke självvald ensamhet: Det är ensamhet som bara finns där. Man lever ensam och det är svårt att ”hitta någon”…Man mår dåligt och vill inte vara ensam, och hela ens vakna tid (nästan) kan gå åt till att längta och vänta och tänka på hur jobbigt det är att vara ensam.

Självvald ensamhet som blir icke självvald ensamhet: Om man tex skiljer sig, för att man inte står ut i sin relation, så man BLIR ensam, men det är egentligen inte det man vill. ”Men du har ju valt det själv!” säger ”folk” när man klagar.

Ensamhet i en relation: Man kan känna sej väldigt ensam i en relation, om man inte känner sej sedd och hörd. Det kan göra väldigt ont.

Ensamhet i en folkmängd: Att gå ensam på stan, eller gå ensam på en fest när man egentligen inte känner någon (annan än värden). Det kan både vara roligt, om man ”orkar” engagera sej i att ”lära känna nya människor” och det finns folk där som är nyfikna och intresserade av att lära känna någon ny. Men det kan också göra så att man känner sej otroligt  mycket mer ensam än man var när man satt hemma ensam framför TV:n…..”Alla har någon utom jag”… är så tydligt.

Ensamhet pga handikapp (fysiskt eller psykiskt): Man vill inte vara ensam, men har svårt att ta sej ut pga sitt handikapp. Och om man tar sej ut ”ser” människor en inte. Man är ”osynlig”. Om man tex sitter i rullstol. Det är som om ”folk tror att jag är Annorlunda bara för att mina ben inte funkar”, sa en kille jag kände en gång…

…det var lite ensamhetstankar i ensamheten….