Månadsarkiv: januari 2009

På flyttdagen var jag smått hysterisk…men det visste jag ju innan att jag skulle vara, för jag blir det i såna sammanhang – speciellt precis Innan Allt Händer. Plötsligt stod det 5-6 personer omkring mej och ville att jag skulle organisera arbetet. Jag hann knappt hämta andan förrän ”Oranisations-Anna” satte igång med att organisera allt: ”Bäst är det om vi tar alla småsaker först, och fyller ETT rum på nya stället. Därefter tar vi alla tunga saker och ställer på rätt ställe på en gång och du ska tala om vart allt ska, och killarna får ta emot på nya stället.”

Ungefär Hälften av Annas organisation funkade, och det var att vi skulle ta dom mindre sakerna först och dom tunga och stora sakerna sen.

Ärligt talat vet jag inte vad jag gjorde under hela dagen. Efteråt känns det som om jag mest sprang runt i cirklar och var förvirrad och till ingen nytta alls. Dom andra bar så svetten lackade. Lilla Stella, bar som ”en hel karl”. Henne hade jag satt i köket för att packa det sista (=alla glas), för jag tänkte att ”den lilla kroppen kan inte bära tungt”, men oj oj oj! Vilka krafter det fanns i den lilla kroppen…

Äldsta sonen fick jätteont i ryggen och hatade allt vad tjocka TV-apparater heter efteråt!

Min arbetskamrat fick så ont i armarna så att hon var hemma från jobbet idag….Uj uj uj!

Men jag fortsätter jobba med att packa, för när ”Gänget” åkte var det en massa kvar i huset! Så jag och näst äldsta sonen åkte dit och kastade ut garderober, soffor och allehanda ditten och datten genom fönstret! Faktiskt! För det ska jag köra till Tippen.

Nu är det bara ”Resten” kvar….Dvs hela förrådet och allt ”smått och gott” som ligger överallt.

På NYA stället har vi gjort ”gå-gångar” mellan lådorna och sopsäckarna för att ta oss fram….Vi satt på en matta och tittade på Körslaget i lördags, och hundarna undrar hela tiden: ”När ska vi gå HEM???” Man ser deras frågor i ögonen hela tiden och så fort jag rör mej, springer dom förhoppningsfullt mot dörren: ”NU går vi HEM!!” och så viftar dom på svansen sådär jätteförhoppningsfullt! Och jag säger: ”Näe! Vi ÄR hemma!”. Dom tror mej inte.

Lådan med glas är försvunnen och vi hittar inte osthyveln.

HUR jag ska hinna rensa hela förrådet, åka till tippen med allt skräp (möbler) och tömma garaget och samtidigt jobba heltid och ta hand om hundarna, på 3 dagar, är en gåta! För på torsdag får huset en ny ägare…. MEN allt brukar lösa sej i slutänden, hur omöjligt det än verkar innan….

Vi flyttar i morgon! Allt är INTE packat än! Lådorna räcker inte! Det finns svarta sopsäckar att packa vidare i…men glas i sopsäckar kanske inte är någon ”hit”…?

Jag tror alltid att allt ska gå så lätt och ”geswint”….Sen ”ska jag bara” se på ”lets dance” och sånt…och så står jag där med stressen upp i halsen kl 00 på natten med halva hemmet i en enda röra, grejer Överallt…och vet varken ut eller in.
Det är jag i ett nötskal. I morgon kommer jag att skälla ut barnen, ”skylla” på dom lite grann (eller rätt mycket)…typ att det är lite deras fel att jag inte hunnit med allt…Hundarna brukar också få sej en släng, men dom fattar ju inget…Annat än att Sally blir orolig när jag packar ner alla våra grejer…Hon undrar ju om hon ska få ”följa med” förstås.

Barnen är vana vid mina ”utbrott” som brukar när jag ska packa inför semesterresor och flyttar. Jag är ko-lugn ända in i sista minuten och sen ”Exploderar” jag. Jag har varnat barnen. ”I morgon kommer jag att skälla på er och skylla på att allt är ert fel osv men det blir så när jag är stressad och inte hinner med”….”Okey!” säger barnen…

Förra gången jag flyttade sa jag; ”ALDRIG MER!!!” och det är 3 år sen!

Pust!!

Hur kul tror du/ni att det är att leva med mej? Och vem är det som får leva med mej resten av sitt liv??? Svar: JAG!!!

Men i slutänden löser sej alltid allt! Så är det ju. Sen får väl folk tycka att jag är oorganiserad och rörig och inte har förberett och allt vad man nu kan tänka….

Suck!

God natt! Sova måste man i vilket fall som helst…….och ”Allt löser sej”, sa den blinde som drack ur den lungsjukes spottkopp.. Uäck!

Tiden rusar iväg! Man hinner knappt tänka ”Nästa månad ska jag….” så ÄR det ”nästa månad”…och sen är det förbi den! Swisch!

Veckorna rusar iväg – MED barn, utan barn, MED barn, utan barn i en enda lång rad som pärlor på ett halsband….diamant! Med ibland oslipade diamanter…men även slipade…glittriga…och vassa…med mjuka ”hörn” och med regnbågens alla färger….

I övermorgon ska vi flytta. Igen. För ”förtifemte” gången! Jag borde vara ”van”, och det är jag väl i och för sej…Men Vardagen pågår ju mitt i flytten och jag ska fixa ALLT! För jag är den enda vuxne här… ”Dom andra” bara lever vidare…spelar dataspel, gör sina läxor, leker, tittar på TV…Den enda skillnaden är att dom måste kliva ÖVER en massa saker när dom snirklar sej fram i vårt hem…och att vi inte sitter vid matbordet och äter, utan att vi äter med tallrikarna balanserade i knät…var vi vill…Det är kul en gång, och två gånger, men den tredje gången sa dom ”KAAAN vi inte få sitta vid bordet igen??”….

Min hjärna känns ibland som om den kokar. Det är som om tusen miljoner sladdar går i kors och tvärs över och genom hela hjärnkontoret och ibland ”felkopplar” det där inne, och ibland bränns en liten snodd av, av överförbrukning….Då får jag liksom ”leta runt” i hjärnan efter svaret….

Tex: Jag packar lådor och kassar, rusar upp och ner för trappan och bär ner ett halv bord (isärskruvat), springer upp och packar några tröjor, ett barn ropar och jag går till honom  (14-åringen) (”Mamma: Hur ser vår kommuns ekonomi ut?”….och jag måste koppla på hjärnan och så ska DEN delen funka, helst…Jag tipsar honom om hemsidan som finns på vår kommun, så kan han leta själv….;))….Upp för trappan igen med en väska som jag tänker packa skor i – ”Maaaaammmmaaaa!!” Jag går dit:

Näste son (12 år) behöver hjälp med läxan. ”Vad heter det när killar sprutar sperma i sömnen när dom är i tonåren?” Det är tomt i hjärnkontoret ….”Ejakulation? Näe….Jag kommer inte på…Han får leta i sin biologibok….”Mamma! I lilla snoppboken står det att det är bra att tvätta snoppen med naturell yogurt…Stämmer det?” -”Ja, det stämmer. Det är bra att tvätta snippan med naturell yogurt också”. ”Varför då?” ”För att yogurten innehåller bakterier som är bra för kroppen…”. ”Jaha”.

”Mamma!” (9-åringen) (ja dom börjar alltid sitt prat med det ordet…ibland blir jag nästan allergisk mot det….för det blir för mycket!) ”Ja”. ”Jag ska välja en artist att forska om men jag kan inga artister…Men Axel sa att jag kan ta nån gubbe som hette nåt med Tensta….”. ”Ja, gör det! Kolla på nätet vad det är för en!”  

Uno busvisslar, hundarna sover, 12-åringen duschar, 9-åringen ligger och slumrar i sängen och tittar på TV, 14-åringen ligger i sin säng och kollar på sin laptop….

….i övermorgon flyttar vi…och En Ny Era börjar….

TYP!

Migränen är här igen… Ska jag säga ”välkommen tillbaka” och ”go with the flow” eller ska jag säga ”FAAAAN! Dra åt helvete jävla värk!!”

Periodvis har jag haft migränliknande huvudvärk kroniskt, dag ut och dag in, natt ut och natt in…Vaknat med huvudvärk, somnat med huvudvärk, stoppat i mej allehanda piller, sprayer och dylikt, och försökt ”fungera normalt” ändå. Det har gått rätt bra, men tagit på krafterna, så ibland har jag bara ”blivit liggande” (vilket i och för sej inte går när man har tre söner och två hundar, men ”liggande” mentalt alltså)…

Jag tror att jag är sån som får huvudvärk (som blir migrän) av typ ”allt”. Alltså så fort jag ”Reagerar” på något så blir det huvudvärk av det. Ilska blir h-värk, sorg blir h-värk, hungrig blir h-värk, mens blir h-värk, trötthet blir h-värk, stress blir h-värk osv. Så därför blir det så här. Jag har försökt jobba bort vissa utlösande orsaker, såsom att alltid försöka sova tillräckligt mycket, äta på regelbundna tider, låta bli att stressa upp mej för olika saker och så har jag velat operera bort ”hela kvinnopaketet”, men det har ”inte blivit av”. Min ex gynekolog (skitdålig, by the way) trodde INTE jag fick migrän av mensen…och tyckte INTE det var tillräckligt motiv till att operera bort ”skiten”…Men när jag sedemera började äta Minipiller, och mensen försvann, så försvann också 85% av migränen/huvudvärken….”Vad var det jag saaaaa?!?!”.

Nu har jag varit utan huvudvärk i nästan 2 veckor, och det är som att krypa ur en grotta och Se Ljuset: ”Hallelujah! Är det SÅ HÄR Alla Andra människor har det varje dag???”.

MEN! Igår kom den tillbaka. AJ! Och idag värker det vidare……..Jo, jag har fått mens…mitt i allt! Minipiller tar inte bort ALLT ALLT….bara lite…ibland….Suck! och BLÄ!

Jag är en knasig människa, men har lärt mej att leva med det…Jag gillar förändring och ser till att det blir det i livet, på olika sätt, och jag gillar utmaningar. Men jag gillar också lugn och ro – bara det inte blir ”tråkig” lugn och ro…

Jag gillar ”nybyggen” tex: Gillar lukten, känslan, att det pågår arbete – att det är Framtiden man jobbar med/på, gillar ”röran” och ”stöket”. Jag gillar att möblera om, och gör det då och då…Jag ville ha Fler barn…ända tills jag kände ”STOPP!” när jag fått 4 barn och nästan alla graviditeter varit jobbiga…”Stoppet” kändes underbart! ”Pust! Äntligen!”, typ.

Nu till saken: Jag har två hundar: Flisa (mor) och Sally (dotter). Båda är av ”rasen” cockerpoo. Men nu har jag det där ”suget” hela tiden, att jag vill ha en till! Jag kan inte släppa tanken. Jag hade tre hundar ett tag, men den tredje var en ”omplaceringshund” som var ”otrygg” och ”osäker” och kunde bli aggressiv. Med detta fanns det hela tiden en ”osäkerhetsfaktor” som gjorde mej osäker, och eftersom det ständigt är barn hemma hos oss, gav jag bort honom till slut till ett ”äldre par”. DÅ tänkte jag (så ”klokt”): ”Det räcker med två hundar” (men det var min ”kloka” och ”intelligenta sida” som talade).

Nu har jag det Eviga ”suget” efter en hund till, trots att jag har tre söner (varannan vecka) och trots att jag ska flytta till mindre och trots att jag redan ”sliter som en idiot” vissa dagar för att få allt att gå ihop.

Och så har jag fått erbjudande om att få överta en hund! Vad ska jag göra?

Det är en supersnäll, underbar, gullig, ljuvlig portugisisk vattenhund: en hane. Han är inte speciellt väluppfostrad, men väldigt älskad och supertrygg med barn.

VAD SKA JAG GÖRA? Ska jag vara KLOK och FÖRNUFTIG och tacka nej, eller gå på känslan och säga ”JAAAAAAAAAAAAA!!!!”????

Hjälp mej!

Ont överallt! Kan knappt gå i trappan. Värk i axlar och armar. Händerna är alldeles nariga. Aj aj aj!

Jag har tapetserat och målat i tre rum. Upp på stolen: måla högt upp, ner från stolen: hämta färg, upp på stolen: måla högt upp, ner från stolen….Upp på stolen: Fäst tapeten högst upp, draaaaaa och svep över tapeten, ner från stolen och fäst tapeten där nere, upp på stolen och fortsätt få mönstret att passa, ner från stolen och fixa ihop mönstret där nere….

Jag hade bara en roller så den skulle tvättas av ordentligt mellan varje målning, klistring och målning igen. Tvättade den med diskmedel och vatten….Om och om igen…Händerna är alldeles nariga nu…Dom är inte ”vana”….Dom brukar stoppa in disk i diskmaskinen i vanliga fall….

Aj aj aj! Min rygg! Svetten har fastnat på hela kroppen. -”Gott!” ”säger” Flisa och slickar mina ben när jag ligger i soffan och slappar efteråt….

Jag borde packa mer mer mer! Jag ska ju flytta.

ORKA!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4200301.ab

En människa som på något sätt skadat ett barn, med vilje, ska aldrig någonsin få gå utbildning, eller arbeta som, något som har med människor att göra, tycker jag. Inte läkare, socialsekreterare, förskollärare, lärare, tandläkare etc. Ett straff är ett straff, och ingen behandling. Har man ett ”snett” psyke som gör att man gör barn illa, tappar man sina rättigheter till att få välja vilket yrke man vill. Han kan få bli bankman, lokförare, pilot, men aldrig någonsin någonting som handlar om att ta hand om barn, eller människor över huvud taget. Vissa beteenden borde göra så att man förlorar lite av sina rättigheter. Så BORDE det vara iallafall…

En sak till: I USA har ett par misshandlat sin 6 månaders son nästan till döds och det är otroligt hemskt och förskräckligt, men varför blir det inte lika stora rubriker när MÄN(-niskor) i krig skjuter, lemlästar och skjuter ihjäl MASSOR av barn?! Krig borde förbjudas! Eller så borde det vara så att de som VILL kriga, bara får skjuta dom som VILL kriga (i motståndarlaget). De andra: De oskyldiga, kvinnorna och barnen, ”slipper” då bli ihjälskjutna och lemlästade.

Usch, vad jag blir besviken på MÄNskligheten!

😦

Jämt när jag ska göra något (praktiskt) för första gången, blir det fel. Tex skruva ihop en IKEA-möbel, tapetsera, måla om, bygga en fågelholk osv. Eftersom jag gjort många ”första-gången-grejer”, och därför många gånger gjort ”fel”, så är jag ”van” vid det och blir inte så galen och upprörd längre. Jag tänker helt enkelt: ”Eftersom det är första gången jag gör detta så kommer det att bli fel!”

Jag har dock fortfarande ett HOPP om att jag NÅGON GÅNG i livet ska göra något för första gången rätt, och ”hoppet är det sista som överger en”…..

Alltså hade jag ett stort HOPP om att jag skulle sätta upp en fototapet rätt för första gången. Jag har nämligen aldrig förut satt upp en fototapet. Sönerna hade önskat sig varsin fototapet med palmer och strand dagtid i ena sonens rum, och palmer och strand vid solnedgång i andra sonens rum. 

SUCK!

Först tänkte jag (faktiskt!): ”I vilket rum ska jag sabba fototapeten?”. Sen tänkte jag: ”Äsch, den HÄR gången kommer jag att göra rätt första gången…Hur svårt kan det va??!”

Jag la ut solnedgångs-fototapeten på golvet. VET ni hur svårt det är att SE vad det föreställer när det är ”jättestort” och delat?!?  Jag visste inte det. Men nu vet jag. Som ett pussel. Jag trodde alla delar skulle vara riktade åt samma håll, men det insåg jag låååångt senare att dom inte var….och jag gjorde inte som det stod på paketet och la ut delarna på golvet först, och pusslade ihop dom. Delarna var ju alldeles ihoprullade och rätt omöjliga att lägga plant i det lilla rummet jag befann mej i…Men jag såg ändå hur dom skulle vara (trodde jag iallafall), så jag började högst upp till vänster. Jag insåg snabbt att fototapeten var alldeles för stor för rummet. Man skulle, typ (jag älskar ordet ”typ”!), bara se halva fotot insåg jag, och då funderade jag på om det skulle vara snyggast att se bara överdelen av palmen och vackra moln, eller nederdelen, dvs stammen av palmen och vattnet….Jag bestämde mej för överdelen….och klistrade upp första delen av bilden….Sen fick jag inte till det med andra delen….INGEN del passade ihop med den första! ”Konstigt”, tänkte jag. Tänkte att jag liksom fått ett ”felaktigt paket”……

….tills jag såg att jag satt palmen på snedden! Suck! Palmen låg ner helt enkelt! Då försökte jag ta bort den….Gick inte! Den var ordentligt fastklistrad!

Skam den som ger sej! ”Jag börjar från andra hållet!” tänkte jag. Fototapeten var så STOR och väggen så liten, så jag tänkte att jag kanske kan fototapetsera över den felaktiga delen på slutet….

Sagt och gjort. Jag började från höger istället, med solnedgången…. När den var fastklistrad försökte jag hitta resten av solnedgången, och stranden. Det fanns ingen som passade ihop med solnedgången och molnen…och så såg jag att längst till höger på ”solnedgångsbilden” var det några små svarta streck….”Åååååå nej! Palmen!!!”. Den bilden, som jag trodde skulle vara högst upp till högre skulle alltså sitta bredvid palmbilden, som låg ner…högst upp längst till vänster på väggen….

Då knölade jag ihop resterande bild-delar och åkte till RUSTA och köpte en helt vanlig grå tapet med cirklar på. Den ser lite ut som om det är planeter på den….och vanliga tapeter KAN jag sätta upp….

Pust!

Slut.

Jag ”fastnar” hela tiden när jag ska packa ner saker inför flytten…Fastnar framför TV:n (”ska bara se det här”….), fastnar i högen med gamla brev (”Åh, skrev Han så!” och ”Tänk att jag brevväxlade med henne!” osv), fastnar i gamla pärmar, där jag ”helt kallt” ska rensa ut ”allt”, men ”Åh, vad kul att läsa mina gamla sjukhusjournalen från 1978….” och ”Titta där! Jag har ansökt om jobb DÄR – det minns jag inte…”. Ja, sånt har jag också sparat….). Och så pärmen med ”artiklar och insändare”. Såna har jag skrivit sedan jag var 12 år! Min första insändare handlade om att jag tyckte människor behandlade zigenare dåligt…

…och så ska jag ”verkligen SLÄNGA” alla gamla böcker….”men tänk om jag vill läsa om den….och DEN verkar ju faktiskt bra…” och ”….den har jag glömt…den kan jag läsa om….” och ”….det ÄR ju så fint med böcker!”…och så lyckas jag slänga typ TVÅ böcker av alla hyllmetrar böcker…: ”Husadvokaten” från 1981 och ”Barns sjukdomar” från 1984….

Jag vill att det ska vara ”NYTT” och ”FRÄSCHT” i min nya lägenhet! Jag vill ha nya möbler och superrensat! Men sen vill jag ha det mysigt också….och ”DEN prydnads-sälen fick jag av mamma och pappa när jag fyllde 13 år….” och ”De flaskorna hade en ex pojkvän med sej på en fest….”….Suck!

Äldste sonen, 25 år, var hemma hos oss i helgen: ”Ska du spara ALLT DET HÄR???” frågade han när han såg högen av flaskor och prydnadssaker som stod på matsalsbordet….”Har du minnen från alla???”. Typ, jaa….

….men vem eller vilka ska hjälpa mig att bära? Jag känner nästan bara kvinnor….eftersom jag är singel….i och för sej är det inget fel med kvinnor…men ofta är vi lite svagare…

…på mitt jobb sitter det ett gäng människor i 50-65 års åldern…Gissa hur dom/vi mår? ”Ont i ryggen” x 3, ”ont i höften” x 2, ”ont i nyckelbenet” x 1….

Jag får fråga om äldste sonen har några starka kompisar…Å andra sidan har jag ju ”en massa söner”….

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/dokusapa/letsdance/article4154194.ab

Kitty Jutbring: Let´s dance är ett Underhållningsprogram! Vi tittare vill inte se Perfekta dansare bara; Vi vill se show, glädje, skratt och tokigheter. Vi vill se att ni har kul, att ni skrattar och tycker om det ni gör! Vi vill höra juryn säga ”footblad” och att ”överkroppen ska gå till höger och fötterna stå kvar medan underarmarna hänger till vänster om benen” och inte förstå någonting men SE bilden av det framför oss, samt höra programledaren kommentera detta ”tokiga snack”. Vi vill inte exakt förstå vad juryn menar, för det är så kul att gissa och höra de professionella dansarna uttrycka sig på ”dansspråket”.

Käfta inte emot, Kitty! Försök lyssna och ta till dej – visa respekt mot ”De Som Kan” istället för att strunta i kommentarerna, alternativt bli sur och ledsen.

Gör så gott du kan! Och kan du inte få ”fötterna till vänster och huvudet till höger och kroppen mot golvet,” så skratta bara åt det, men käfta inte emot och bli sur och ledsen!

Vi tittare förstår att du inte är en perfekt dansare från början! Vi vill se KITTY JUTBRING HA KUL! Vi vill se den där härliga tjejen som står upp för sej själv, skratta och ha kul!

Eller hur?!?!?