Lite deppigt avslut….

Sitter hemma ensam….och tänker….Klockan är snart 00 och på fester runtom mej kommer folk att krama varandra och ropa ”Gott Nytt År!!” till varandra, par kommer att viska ”jag älskar dej” i varandras öron, och önska varandra ett riktigt fint och kärleksfullt 2009….Vänner kramar om varandra och önskar varandra välgång och lycka…

…och här sitter jag…

Både självvalt och inte….

När var jag på nyårsfest sist? Hm! Tror det var….hm….1986! Ja, faktiskt! Efter dess har jag själv alltid bjudit hem ett par vänner och så har vi firat lite lugnt tillsammans…Men de sista åren har jag varit med mina barn, eller ensam, på nyårsafton….för ”nyårsafton är väl som vilken annan kväll som helst, och det känns inte viktigt att Göra Något”. Dessutom vill jag inte gå ut bland ”folk” och i ”röran ute” och sen försöka få taxi hem….”Been there – done that”, liksom.

…och ändå känns det som om jag är den enda som sitter ensam på nyårsafton…och…”alla tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej”….

Hur många är det som verkligen verkligen står en annan person Nära…riktigt Nära? En sån som känner en utan och innan och verkligen är ens VÄN (och kanske också älskare/make/maka/sambo). En sån har inte jag. Jag är min egen vän…och det känns ibland väldigt bra….men ibland känns det väldigt….ensamt. Som ikväll.

Varför har jag alltid gått Min Egen Väg? Varför har jag alltid valt Mitt Eget Spår? Varför har jag alltid trott att Ensam är Stark? Att jag är starkare ensam än med Någon? Det är jag.

Men….”Jag skulle vilja våga tro att någon har mej kär….” som en sång jag vet börjar…

”…..Jag skulle vilja våga tro att kärlek är, den kraft som ändå världen bär”. Så slutar den….

…kanske 2009 blir det år då jag vågar…släppa ner garden och släppa in kärleken….kanske…