Ibland blir jag så trött på sönernas bråkande så jag har lust att ”bunt ihop dom och slå ihjäl dom”. Faktiskt! Jag får sitta på händerna, räkna till 184932 och jag vet inte VAD för att inte göra det. För det får man ju inte…Det är ju lag på det…tyvärr….
Vissa dagar går det i ett i ett….det ena tjaffset avlöser det andra. Om jag lägger mej i så är det alltid någon som skriker ”Du tycker med om honom!!! Du håller alltid med honom!!! Det var ju HAN som började!!!”
Det är ALLTID ”HAN” som började! Konstigt! Ingen av dom börjar och ändå pågår det vissa dagar hela dagarna…
Jag brukar säga att ”Jag bryr mej mer om vem som kan SLUTA!” för DET verkar vara det svåra. Att börja är INTE svårt…det kan räcka med en blick eller en suck…Men slutet kan man titta sej i himlen efter…
Dom väljer att vara tillsammans nästan jämt. Och hemma. Tillsammans. Hela tiden. Varje dag.
Dom får verkligen träning i Konfliktlösning…Eller Konfliktstartning snarare….och ”icke-konflikt-lösning”….”konfliktfortsättning”….
Suck!
Idag är en ”sån” dag….och det kryyyyyyper i mej…….
erviluca #mammatillfyrakillar 
Kan förstå hur föräldrarna blir galna när barnen bråkar. Jag och min syster har många gånger varit som dina söner, vilket har drivit våra föräldrar till vansinne. Däremot så tror jag att dina söner tycker det är väldigt roligt att just bråka, därför är det så lätt att börja. Så har i alla fall jag och min syster varit. Stå ut, de tycker nog båda två innerst inne att det är väldigt roligt!
GillaGilla
Kan mycket väl förstå dig.Jag har samma med mina två pojkar.Och som du säger så är det ett himla tjafs om vem man tycker om och inte.och vem som inte började m.m.Vissa dagar vill man bara inte vara med.
GillaGilla