Undulaten Uno bits!
12-åringen hade sparat pengar Alldeles själv för att köpa ett Alldeles Eget Djur. I första hand marsvin, men eftersom storebror är allergisk blev det inte så, utan det blev en undulat. Den inhandlades för Egna Pengar och så inleddes Uppdrag: Att göra Uno tam.
Hela familjens händer stacks in då och då. ”Glöm inte att prata med honom!” uppmanade jag, för han skulle bli en Pratande undulat också. Efter två dagar började 12-åringen tröttna när Uno fladdrade runt; ”Han blir ju A L D R I G tam!!”. ”Tålamod, min unge man, tålamod!”. Efter en vecka satte sej Uno på fingret, ibland, om man puttade honom på fötterna eller magen. Stor Lycka! Efter 3 veckor bet han sin husse!
Husse bröt ihop! Stora krokodiltårar fälldes liggande på sängen i rummet. ”Han haaaaatar mej!!!” Undulaten var nu rumsförvisad. 12-åringen vill inte längre ha sin undulat. Han ”hatar” undulaten och tänker ”Aldrig Mer” stoppa in handen till honom!
Uno är nu en ensam liten undulat: Han har även naffsat i storebror och lillebrors fingrar. Vad det betyder vet jag inte. Än så länge är jag o-biten och kan sticka in fingret och peta på honom då och då.
Uno skräpar ner nåt otrooooligt! Och han bits. Men han låter så underbart: Något slags kvitter, ett slags skorrande, lite busvisslingar och lite kviddevittevidd…Det låter så hemtrevligt och härligt!
Han får stanna ett tag till.