Jag var superspruträdd som barn. Mamma var skolsköterska och vaccinerade alla elever. Mig vaccinerade hon liggande i sängen hemma, gråtandes, skrikandes – skiträdd! Jag kommer ihåg hur jag såg framför mej den stora nålen som skulle stickas IN I KROPPEN och hur jag verkligen förstorade bilden av något som skulle IN I KROPPEN – jag var livrädd! Mamma suckade och sa åt mej att skärpa mej. Jag åmade och kråmade mej, grät och ojjade mej.
Hur sjutton kan sånt här ärvas, när det faktist är så att jag inte, som vuxen visat min spruträdsla alls för mina barn!?
Två av mina barn har varit/är vansinnigt spruträdda. Ååååå vad jag suttit i situationer där jag försökt övertala, lugna, tala till rätta, hålla i, vara arg osv osv…Först med son nr 1. Precis som det ”växte bort” från mej, försvann det från son nr 1 som nu är 25 år. Son nr 2 har inte varit spruträdd alls. Son nr 3 är skitspruträdd! Suck! Dubbelsuck! Varenda litet stick i fingret föregås av timmar av ojjande, gråtande, skrikande, ålande…..så energin som läggs på att vara rädd står inte alls i relation till det stick som det sedan följs av…
I morse….Suck! Suck! Dubbelsuck! Jag åkte med 12-åringen till BVC för att ta ”mässling-påssjuka-rödahundsprutan” som han inte vågade ta med klassen. Jag trodde, i min enfald, att han ”mognat”. HA! Det var en darrande liten pojke med tårar skvaaaalande ner för kinderna…och vid varje försök att ta sprutan, ryckte han åt sej armen och grääääät! Det var en otroooligt tålmodig sköterska. Över huvud taget tycker jag att sköterskor och läkare mm som har träffat mina söner har varit otroooooligt tålmodiga! Oj oj! Jag tappar tålamodet låååångt innan dom ger upp…
Efter 45 minuters övertalande började vi prata om att boka en ny tid, och då skulle sonen gå dit med pappa (för jag ville INTE vara med en gång till!). DÅ reagerade sonen: ”NEEEEJ! INTE EN GÅNG TILL! INTE MED PAPPA!!!”. Sen gick det 10 minuter till…innan han föll över i mitt knä och under storgråtande blev stucken i armen. Sen blev det tyst:
Oj.
erviluca #mammatillfyrakillar 