Funderingar

Om man är ful – vet man om det då? Och om man är riktigt snygg – vet man det?

 Ibland tycks man veta och ibland inte.

Min syster var snygg när hon var ung, men det trodde hon inte själv…Hon hade en bästis som var rätt ful, men bästisen trodde att hon var snygg. Alltid när dom var ute och stog i nån barn, kom det fram killar för att dom fick syn på syrran…men syrran stod där och trodde att hon inte var nåt värd, att hon var ful och att hon var tjock, så hon sa inte flaskhals. Bästisen strålade dock och snackade och skrattade och var skitrolig och underhållande, så killarna kom för syrrans skull, men stannade för bästisens skull. Syrran hade skitsvårt att få killar, bästisen hade killar på löpande band.

NU, 30 år senare, kan min syster säga (förvånat) ”Jag var ju skitsnygg när jag var ung!!” och jag säger ”Jag VET! Jag sa ju det!” men när jag sa det DÅ, blev hon bara ARG på mej och trodde att jag hittade på. Jag sa också till henne att hennes bästis faktiskt inte var snygg, utan rätt så ful, men jättecharmig och rolig, men det trodde hon inte heller på…Nu ser hon på bilderna från den tiden att även det stämde….

Så hur mycket spelar utseendet roll i förlängningen? Det är bara ett skal ju! Och ändå har vackra människor det lättare, iallafall inledningsvis, och iallafall om de själva har fattat att dom är vackra…. Men det är ju insidan som gör DET i längden! Eller hur? Vem vill leva med ett vackert skal, som är tomt inuti?