"Fittkärring!!!!"

När jag var liten svor jag aldrig åt min mamma. Aldrig ens att jag sa ”Dumma mamma!” – iallafall inte som äldre. Jag gick undan. I 18-årsåldern läste jag tonvis av böcker om psykologi och barnuppfostran, och gick t o m en psykologiutbildning på Kom Vux (tillsammans med ett gäng äldre människor…). Jag kom fram till att vår familj var ”aggressionshämmad”, vilket jag allvarligt deklarerade för min mamma. Sen började jag jobba med min aggressionshämning. Det tog några år, men ”fan den som ger sej!”. Nu säger jag ifrån, även om jag aldrig attackerar med slag under bältet och fula ord. Jo, ”jävla skit” kan jag skrika, men inte att jag skriker åt någon att den är ”dum i huvet” el dyl, för jag vill inte såra, skada eller göra illa. Jag vill säga det jag är arg på – inget annat. Helst.

Nåja.

Nu har jag alltså fyra söner. Son nr 1 är kanske lite aggressionshämmad, ELLER så rä han bara så otrooooligt god och snäll och underbar så han behöver inte bli arg så ofta. Han har en ängels tålamod OCH hjärta. Är han på riktigt, kan jag tänka ibland.

Son nr 2 föddes ARG. Så inihelvetes ARG! Han SKREK av ilska och vanmakt över allt och inget sina första år. Han t o m BET i mattan av ilska när han inte fick som han vill! Ibland fick jag ont i magen efter att jag sagt ”nej, du får inte den mjukiskaninen” för jag visste att det skulle följas av gapskrik och gråååt i timmar! 13 år gammal har han äntligen lugnat ner sig och hans utbrott är numera korta och hanterbara. Pust!

Son nr 3 (12 år nu) föddes som en Ängel! Han log och var den mest harmoniska unge jag sett! Lycklig alltid och med ett fantastiskt Tålamod gentemot sin ARGA storebror. Son nr 3 var helt otrolig när storebror skrek, bet, kastade saker och levde ut sin ilska. Jag gjorde allt jag kunde för att ”skydda” lillebror men att vara bror till en Ilsken unge är inte alltid lätt. ”En vacker dag kommer han att  ge igen” tänkte jag ibland, när jag hörde honom förhandla och kompromissa om bilar och saker med sin arge bror. Den dagen har nu kommit. Storebror har lugnat ner sig och lillebrors ilska får släppas lös! Och den släpps lös över datorn, över äcklig mat, över Ingenting! Jag har varit ”förstående” (suck, vad är jobbigt att vara ”sån”), psykologisk, tålmodig och allt sånt. Nu blir jag bara så JÄVLA ARG! När han igår skrek ”Jävla fittkärring” så hade jag lust att slå honom! Faktiskt! Men det gjorde jag inte. Jag skrek: ”GÅ IN PÅ DITT RUM!!!” och det gjorde han. Men först kastade han två plastsvärd ner för trappan. Sen satt han på sitt rum och dunkade i väggen (för han vet att jag hatar det). Jag stod ut. Det VRED sig i magen av ilska. Jag fick räkna till 3853!!!! Jag gick in för att ”prata”. Det gick inte. Han fräste som en ilsken tjur framför en röd handduk. Suck! Jag väntade. Gick in igen. Nu var han pratbar. Vi pratade. Han bad om ursäkt. Men hur faan kan man kalla sin mamma för ”fittkärring”????? Mina vänner, grannar, alla människor i världen (!!!) säger att dom ”ALDRIG skulle tillåta det!” och får mej att känna mej som världens sämsta mamma. För jag ”tillåter” det inte heller! Men han gör det ändå! Vad ska jag göra? Slå honom??? Näe, prat är det ”vapen” jag har…Och att skrika högre och värre ord är ingen bra ide. Jag har provat med att dra av på månadspeng osv. Men orden kommer ibland ändå! Så jag har bestämt mej för att fortsätta att REAGERA men ”bida min tid”. ”Det går över tills han gifter sej” tänker jag…..såsom min mamma sagt då och då när allt känts jobbigt…Å andra sidan vet inte mamma att min son kallar mej fittkärring…Om hon visste det skulle hon ”falla död ner”….Jag som inte ens sa ”dumma mamma!”….

Son nr tre ”lyssnar och lär”…så vi får väl se när det är hans tur att ”agera”. Än så länge är han bara 9 år och en liten glad typ som ”alla älskar”….