Nätdejting del 7

Pelle ser skitsnygg ut på bilden och verkar härlig! Han har ”egentligen troligen träffat Någon” , skriver han, men är lite nyfiken på mej iallafall…Sen mailar vi lite halvtaffligt och jag vet egentligen inte vad han menar med ”troligen träffat någon”. Han förklarar, via mail, att han dejtat en kvinna, och de gav varandra en puss, och han tror att det är en början på något, men han vet inte…Troligen rinner det ut i sanden för vårt mailande tilltar något. Vi bestämmer att träffas och gå en promenad med våra hundar. Han bor ute i skogen så jag ska åka dit och vi ska utgå från hans ”by”.

Jag åker och åker och åker…i tid och evighet…Han bor vid ”världens ände” känns det som…Jag kommer 1 timme senare än beräknat och det börjar mörkna ute…

Han ser PRECIS ut som på bilden! Jihaaaa! Och han säger: ”Du ser precis ut som på bilden. Det är inte alla som gör det…”. ”Veeet!” säger jag.

Hans HUND är underbar! Mysig, snäll och fin! Mina hundar och hans kommer bra överens. Puh! Vi klaffsar in i skogen. Det är tidigt på våren, så det är blött och lite kyligt ute. Det börjar mörkna och efter en stund är det rätt mörkt…. Han går före och jag skuttar efter. Han tar stora steg och det är svårt att hinna med…Vi pratar lite, men det är lite svårt när man går ”på rad” och tar så stora steg. Det känns lite ”trögt”, men han är ju skitsnygg ju!

Efter promenaden blir jag inbjuden i hans lilla hus. Det är ett pyttelitet, rött hus, som ser fallfärdigt ut. Det är ett stort hål på trappan utanför så man får ta ett stort kliv över för att inte ramla ner under huset…När jag kommer in känner jag en konstig lukt…Det luktar…”unket”….surt…konstigt…Äckligt! Jag måste låna toaletten så jag går in i badrummet. Det är rätt smutsigt. Jag tänker på att här bor två barn, för han är ensamstående pappa…

Jag går in i köket där Pelle kokat kaffe. Jag slår mej ner och vi dricker kaffe och pratar en liten stund. Det går både bra och dåligt…på något sätt…Han verkar så ”ointresserad” av mej. Han pratar gärna på om sej själv. Som tur är berättar han inte om alla sina ex, dock….

När jag åker hem känner jag mej rätt glad. Tycker att det var en lyckad dejt. Han är ”attraktiv”.

Vi bestämmer att träffas igen. Jag åker ut till honom igen. Vi ska gå en promenad igen, i skogen, fast tidigare på dagen, så vi slipper famla oss fram i mörkret. Hans bil är trasig, så jag åker hem till honom och hämtar honom och så åker vi alla fem (med hundarna!) ut till en annan skog. Han har supertrasiga mjukisbyxor på sej och en halvtrasig, stickad tröja. Han säger att det var det enda han hade som var rent, och jag tänker i mitt stilla sinne: ”Men varför slänger man inte mjukisbyxor som har hål och färgfläckar överallt?” Testar han mej eller är han sån? Tycker jag det är härligt med en sån avslappnad kille, som inte fokuserar på utsidan, eller tycker jag det är lite nonchalant? Jag kan inte bestämma mej riktigt….

Vi går en promenad. Han klagar på att han har ont i höfterna. Det pratar han om en lång stund. Han vet inte om han ska orka gå så långt pga höfterna. Han fräser lite åt sin otrooooligt snälla hund, och jag förstår inte vad hunden gjort för fel. Han tar stora kliv och pratar mest om sej själv. Verkar inte ett dugg nyfiken på vem jag är.

När vi har promenerat undrar han om jag kan köra honom till bilverkstan där han ska hämta sin bil. Självklart! Jag kör honom dit och det är lååångt! Innan han hoppar av ger han mej en puss på munnen och jag får fjärilar i magen! Kör hem glad i hågen och tänker att det kanske kan ”bli nåt”…

Sen har han inte tid att träffa mej på ett tag…Han har ”så mycket att göra” trots att han faktiskt är arbetslös…Vill jag, förresten, ha en som är arbetslös? Jag vet inte…

Men så ska vi träffas igen! Han ska komma hem till mej och jag ska bjuda på mat. Jag är så nervös innan så jag nästan ”skiter på mej” faktiskt! Oj oj oj! Maten jag lagar blir lite misslyckad….I och för sig inte så konstigt då jag inte är någe vidare på att laga mat, men lax i ugnen brukar jag lyckas med! Men den blir torr och konstig…

Vi kramar om varandra när han kommer. Han verkar ”distanserad”…på något sätt. Jag förstår mej inte på den här killen! Han slevar i sej maten och tycker att den är ”okey”, även om han egentligen ”hatar ris”….Suck!

Sen slänger han sej i min ena soffan och ”gör sej hemmastadd”. Jag sätter på min älsklingsmusik: Stevie Wonder, som får flöda ur högtalarna i bakgrunden. Pelle pratar  om SEJ SJÄLV HELA TIDEN! Precis hela tiden! Hans musiksmak, hans resor, hans kompisar, hans älsklingsband, han, han, han! När jag försöker ”smyga in” lite kommentarer eller berätta lite om mej, så lyssnar han knappt.

Plötsligt säger han: ”Kan du inte stänga av den där smetiga musiken nu!!! Jag står inte ur längre!”. Jag blir både lite irriterad och ledsen, men stänger av. ”Ska jag sätta på något annat?” säger jag. ”Näe, det kan vara tyst! Du har ändå ingen musik som jag gillar!” konstaterar han kallt.

Jag känner att han ligger där och fläker ut sej i soffan, gillade inte min mat, gillar inte min musik och är helt ointresserad av mej! Känner mej liten som en pyssling…

Jag ska gå en kvällspromenad men hundarna. Jag frågar om han vill följa med. ”Ja om du inte ska gå så långt!” säger han. Det ska jag inte. Tänkte gå runt kvarteret. Vi går. Han kommenterar hur alla ”Svensson” bor där i sina ”trygga radhus” och ”tror att dom vet hur världen fungerar”. ”Där sitter dom bakom sina blommiga gardiner, i sin lilla idyll och sneglar på hur grannen har klippt gräset”, säger han föraktfullt. Hela mitt radhusområde blir ”nedsmutsat” av hans otrevliga kommentarer. Jag känner folket som bor i husen. Det är ”gulliga Annelie” som är jätteomtänksam och skitmysig, härliga Farbror Bosse som faktiskt skiter i hur grannen klipper gräset, Dixis matte och husse som jag brukar ”hundprata” med när vi träffas med våra hundar…Jättefina härliga människor! Och nu ”spottar” han på dom! Jag vill att promenaden ska ta slut och att han ska åka hem! Jag önskar jag kunde komma på något ”snärtigt” att säga, men är och förblir stum. Han gör mej stum med sin negativa energi och sin pessitivism och egoism.

När vi kommer tillbaka till mitt hus, säger han att han ska åka hem. ”Okey!” säger jag. Han är inte snygg längre – bara smutsig och egoistisk!

Jag tar ett steg bakåt och säger ”hejdå!” och så kliver han in i sin bil och åker…

Never again!

Lärdom: Låt det ta tid! Lyssna på din intution. Och killar: Ha inte trasiga, smutsiga byxor när ni dejtar och prata inte bara om er själva!