Det är inte så lätt.
Det finns dom som mår dåligt och aldrig berättar och finns dom som mår dåligt och pratar om det hela tiden. Det finns dom som använder självmord som ett sätt att manipulera andra – medvetet eller omedvetet – och det finns dom som verkar må bra, skrattar och tycks starka och lyckliga, men som inuti bär på ett mörker.
Hur ska vi veta? Hur ska man förstå? Hur ska man agera?
Jag träffade en 13-årig tjej som hade en mamma som mådde psykiskt dåligt och som pratade om att hon inte ville leva och hade försökt ta sitt liv ett oändligt antal gånger. Dottern visste inte hur många gånger hon ring 112, oroat sej, suttit vid sjuksängar och gråtit och varit orolig för att mamman skulle dö. Nu orkade hon inte längre; ”Jag bryr mej inte. Jag hoppas hon lyckas ta livet av sej någon gång, för jag orkar inte!”
Åsså träffade jag tjejen som var ihop med en kille som sa att han skulle ta livet av sej om hon gjorde slut, eftersom han inte kunde tänka sej ett liv utan henne….och hon stannade och mådde dåligt och kunde till slut inte längre älska honom. ”….men jag vill ju inte att han ska dö!”.
Eller kompisen som år ut och år in mådde dåligt, orkade inget, träffade psykiatrin, som gav honom fler och fler mediciner, med biverkningar (som viktuppgång, svettningar etc) och kompisens kompis sa att han inte orkade besöka honom längre eftersom det bara kändes tyngre och tyngre…..”….han dränerar mej!” och ”…inget jag säger hjälper” och ”…han lyssnar inte”…..eller ”…det händer inget och psykiatrin verkar inte hjälpa”…. etc…
….eller tjejen som körde på i 180 med jobb, plugg, barn, förhållande, fester och som inte tycktes ha någon ände på sin energi och ”livslust”. Kompisarna försökte säga åt henne att gå ner i varv, vila lite och hämta andan, men hon bara körde på, tills hon en dag inte fanns mer….men hon berättade aldrig för någon.
Man säger ”sök hjälp!”, men vad finns det för hjälp och hur fungerar vår psykiatri?
Och hur länge ska man vara vännen som ställer upp och lyssnar och finns, om personen pratar? 1 år, 5 år eller en hel livstid?
Dom som blir kvar lider och mår dåligt. Om man är förälder, eller barn, till den som valde att lämna, följer en evighet av sorg och troligen också skuldkänslor. Hur får dom hjälp och stöd?
Både psykiskt illamående och att ha ett barn eller en förälder som dött genom självmord är ”skämmigt” och ”pinsamt” och svårt att prata om. Det är som om det läggs en våt tjock filt över samtalet om man säger :”Min son tog sitt eget liv” och människor tänker ”vad-gjorde-dom-för-fel?” och ”det-skulle-aldrig-mitt-barn-göra” eller ”tänk-om-mitt-barn-skulle-göra-det=SKRÄCK!”…..
……så det är lättare sagt än gjort att säga #prataomdet och #stöttadensommårdåligt.
Just saying.
erviluca #mammatillfyrakillar 