Det finns dom som mår dåligt och aldrig berättar och finns dom som mår dåligt och pratar om det hela tiden. Det finns dom som använder självmord som ett sätt att manipulera andra – medvetet eller omedvetet – och det finns dom som verkar må bra, skrattar och tycks starka och lyckliga, men som inuti bär på ett mörker.
Hur ska vi veta? Hur ska man förstå? Hur ska man agera?
Jag träffade en 13-årig tjej som hade en mamma som mådde psykiskt dåligt och som pratade om att hon inte ville leva och hade försökt ta sitt liv ett oändligt antal gånger. Dottern visste inte hur många gånger hon ring 112, oroat sej, suttit vid sjuksängar och gråtit och varit orolig för att mamman skulle dö. Nu orkade hon inte längre; ”Jag bryr mej inte. Jag hoppas hon lyckas ta livet av sej någon gång, för jag orkar inte!”
Åsså träffade jag tjejen som var ihop med en kille som sa att han skulle ta livet av sej om hon gjorde slut, eftersom han inte kunde tänka sej ett liv utan henne….och hon stannade och mådde dåligt och kunde till slut inte längre älska honom. ”….men jag vill ju inte att han ska dö!”.
Eller kompisen som år ut och år in mådde dåligt, orkade inget, träffade psykiatrin, som gav honom fler och fler mediciner, med biverkningar (som viktuppgång, svettningar etc) och kompisens kompis sa att han inte orkade besöka honom längre eftersom det bara kändes tyngre och tyngre…..”….han dränerar mej!” och ”…inget jag säger hjälper” och ”…han lyssnar inte”…..eller ”…det händer inget och psykiatrin verkar inte hjälpa”…. etc…
….eller tjejen som körde på i 180 med jobb, plugg, barn, förhållande, fester och som inte tycktes ha någon ände på sin energi och ”livslust”. Kompisarna försökte säga åt henne att gå ner i varv, vila lite och hämta andan, men hon bara körde på, tills hon en dag inte fanns mer….men hon berättade aldrig för någon.
Man säger ”sök hjälp!”, men vad finns det för hjälp och hur fungerar vår psykiatri?
Och hur länge ska man vara vännen som ställer upp och lyssnar och finns, om personen pratar? 1 år, 5 år eller en hel livstid?
Dom som blir kvar lider och mår dåligt. Om man är förälder, eller barn, till den som valde att lämna, följer en evighet av sorg och troligen också skuldkänslor. Hur får dom hjälp och stöd?
Både psykiskt illamående och att ha ett barn eller en förälder som dött genom självmord är ”skämmigt” och ”pinsamt” och svårt att prata om. Det är som om det läggs en våt tjock filt över samtalet om man säger :”Min son tog sitt eget liv” och människor tänker ”vad-gjorde-dom-för-fel?” och ”det-skulle-aldrig-mitt-barn-göra” eller ”tänk-om-mitt-barn-skulle-göra-det=SKRÄCK!”…..
……så det är lättare sagt än gjort att säga #prataomdet och #stöttadensommårdåligt.
Enligt den nya Socialtjänstlagen som kom den 1 juli 2025 ska vi inom socialtjänsten vara mycket mer lättillgängliga. Det pratas det mycket om hos oss. Det är väldigt bra, tycker jag, för jag tycker att Socialtjänsten ska vara lätt att nå och lätt att få stöd och hjälp av och att det inte ska vara en massa hinder och stök innan man får hjälp, om man själv vill ha den och söker upp den.
Då var det det här med att söka socialbidrag. Själv jobbar jag inte (längre) med det, men jag har en son som är arbetslös, inte har A-kassa och lever på…ingenting. Han studerade t o m juni månad och då hade han studielån att leva på. Som nyutbildad programmerare började han söka jobb…oj vad han söker jobb! Han har säkert sökt 200 arbeten nu, men ingen tycks vilja ha en nyutbildad programmerare.
Sedan i juni har han alltså varit arbetslös och inte haft någon inkomst och jag har väl varit lite för ”snäll” och låtit honom leva på mig, men det går inte längre. Jag har inte råd att försörja två vuxna personer ensam.
Så jag sa: ”Sök socialbidrag!” Man får nämligen ingen A-kassa om man inte jobbat tidigare.
Så började vi leta efter hur man gör…
……………………………………………………………………………………………………………………………
När jag jobbade som socialsekreterare med socialbidrag för hundra år sedan, och ordet ”lättillgänglig” inte fanns än i Socialtjänstlagen, gick man bara till socialkontoret, fick ett papper att fylla i och lämnade in i receptionen och så hade man sökt socialbidrag. Efter några dagar fick man antingen ett telefonsamtal hem eller så fick man ett brev på posten där det stod att man var välkommen på besök den och den tiden. DET var lättillgängligt utan att vi ens hade ordet i våra papper eller i lagen.
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Jag och sonen letar på stadsdelens hemsida. Den är svårletad och ger lite dubbla budskap. Vi klickar både här och där för att hitta hur man ska göra. Vi läser oss till att man kan skriva ut ansökningshandlingar via hemsidan, vilket vi gör, men det står också att man ska ringa och telefontiden är en timme varannan dag på morgonen. Vi bestämmer oss för att skriva ut ett papper som sonen fyller i. Vi skickar med inneboendekontraktet och så väntar vi. Inget händer.
Det går någon vecka och så ringer en socialsekreterare upp och säger att sonen måste ringa mottagningsgruppen och så säger hon att tiderna och telefonnumret finns på hemsidan. Ooookey! Hon ringer för att säga det… för att?
Sonen ringer upp. Soc sekr rabblar en massa frågor och sonen blir stressad eftersom han inte förstår vissa frågor hon ställer och så avslutas samtalet för att han inte förstår vilken information hon vill ha och han ska återkomma när han tagit reda på det, säger hon. Eeeeh, va?! Sonen pratar svenska och det gör hon också…
Vid nästa uppringning sitter jag med på sidan om och lyssnar. Det ställs fråga efter fråga och sonen svarar. När hon fått svar på alla frågor säger hon att hon ska skicka en ansökningsblankett för socialbidrag (som han fyllde i för någon vecka sedan och skickade in och som gjorde att den första soc sekr ringde upp!) och hon berättar att hon kommer att lägga till en rad med punkter han måste uppfylla.
Det ska bli spännande att få se den listan eftersom jag sett sådana tidigare, tex när jag jobbade på Stadsmissionen och det kom mammor (nästan alltid ensamstående mammor) och behövde hjälp med att förstå vad socialtjänsten ville att de skulle prestera för att få socialbidrag för sig och deras barn. Vid ett tillfälle var det en ung mamma som skulle bevisa att hon inte hade mark i Uganda. Jag trodde soc sekr skojade! Den unga mamman hade kommit till Sverige 12 år tidigare, var nu 21 år och måste bevisa att hon inte hade mark i Uganda. Hennes föräldrar var försvunna och hon hade kommit ensam till Sverige….
När jag klev in och började ifrågasätta försvann den punkten, den gången, men jag undrade verkligen vad det handlade om…att spara så mycket som möjligt genom att göra det omöjligt att söka socialbidrag? Rasism?
Nåja.
Än så länge har vi inte fått hem några papper att fylla i, men det ska bli spännande att se dem och se om det går att uppfylla önskemålen de har för att sonen ska få pengar. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av att försörja oss annars…
Att Socialtjänsten ska vara lättillgänglig gäller kanske inte den ekonomiska sidan av Socialtjänsten, för där tycks det mest handla om att göra det omöjligt att söka och få socialbidrag (….och den som sparar mest vinner en tårta…eller blir chef…).
Nej, nu hittade jag på (men det skulle inte förvåna mig…).
erviluca #mammatillfyrakillar 