Idag fick jag ett brev av en mamma som jag jobbat med i familjebehandling i ett år:
”Tack!
Tack för att just du kom in i våran familj. Du har verkligen förändrat våra liv på så många sätt och fått oss att lära oss så mycket om vilka vi är som personer och speciellt varför.
När vi skiljs åt här idag vill jag att du bär med dig att du är en helt utomordentlig person. Du räddade mig från en väg jag inte ville ta men inte kunde se en väg ut från.
Du blev en mamma jag aldrig hade.
Det finns inte ord av tacksamhet att säga som skulle vara tillräckliga.
Jag hoppas att alla människor du får möta i livet inser vilken gåva du är. Du blev verkligen satt på rätt position med hjärtat på rätt plats.
Jag hoppas vi en dag kan mötas utanför detta och ta en fika. För det vore oerhört tragiskt att aldrig få se dig igen. Men tills dess bär alltid vår familj i ditt hjärta för du kommer alltid finnas i vårat. Och dina ord ekar i våra huvuden så att vi fortsätter göra bra val.
Ta hand om dig. Tfn till mig: xxxxxxxx. Om du en dag vill ta en fika.”
Lycka är att kunna hjälpa någon så att den känner just så här.
På väg hem kliver jag in i tunnelbanan som ska föra mig till min evakueringslägenhet i Hökarängen. Vagnen är full, sånär som på ett par platser varav jag får en. Jippi! Bredvid mig sitter en stor man som stånkar och vrider på sig, suckar och stönar. Det känns ”fel” och som ”knäpp energi”. Inte bra. Jag försöker slappna av och inte tänka ”läskiga tankar”, typ ”Snart tar han fram en kniv och sticker ner alla som är i närheten” eller ”Snart börjar han skrika och bråka och går loss på både andra resenärer och inredningen” etc.
Tåget står still.
Så kommer information ifrån högtalarna att ett tåg gått sönder på stationen framför och måste forslas bort och att det kommer att ta tid.
Mannen stånkar än mer, suckar och stönar, vrider på sig… Det är obehagligt. Det kommer in mer folk i vagnen och ytterligare fler. Så reser mannen på sig och går. ”Puh!” tänker jag och känner mig lättad.
Informationen kommer igen att tåget inte är borttaget än och att man kan ta tåg bakom eller åka andra vägar. Vagnen fylls på en mer. Det är knökfullt. Tur att jag har sittplats.
Jag spelar spel på mobilen och försöker att inte bry mig om omvärlden. Lyckas ganska bra.
Till slut börjar tåget åka och vid nästa station kliver två fyllbultar på. ”Vadeefullt!” sludddrar de och håller i varandra för att inte trilla omkull (vilket inte ser så hjälpsamt ut). De ser ut att vara i 60-70-årsåldern och de är knökfulla. De ställer sig precis där jag sitter och jag hoppas vid min Gud att de inte kommer att trilla på mig. De sluddrar högt om att människor nuförtiden är så oartiga och att ingen visar respekt för en äldre man som behöver sitta och att det var bättre förr och hela fadderullan.
Till slut ställer sig en liten 9-åring upp (pga att hans mamma säger åt honom) och den ena fyllbulten får sitta. Därefter blir det plats åt den andra också, bredvid. De åker 2-3 stationer och så ska de av. Herregud! Man kan få hjärtinfarkt för mindre! De reser sig ostadigt, vinglar och tar tag i stolpar och jag tänker att de kommer aldrig att hinna innan dörrarna stängs, men mirakulöst nog tar de sig ut i tid och in kommer nästa tok.
En tant, också i 60-årsåldern, som pratar oavbrutet och har en halvtrasig väska med sig och en dramaten. Hon ser ovårdad ut och luktar illa och är riktigt arg. Hon fräser åt ”Jävla knarkare!” och att ”Dom kan dra åt helvete!” och ”Jävla idioter!” och sätter sig där ena fyllgubben satt och fortsätter prata högt med olika röster. Jag förstår att hon pratar med sig själv med olika röster och tycks ha olika personligheter inuti sig på något vänster och det verkar som om den med ljus röst är ganska trevlig och försöker lugna den där som svär åt ”alla jävla knarkare!”.
När jag äntligen kliver av tänker jag ”Jaha, en vanlig eftermiddag i tunnelbanan” och att ”det var bättre förr” för då blev dessa människor omhändertagna. Kanske. Eller så var jag mer ovetande. Fyllbultar har ju alltid funnits förstås.
erviluca #mammatillfyrakillar 