Nu när jag blivit ”lite äldre” är det fullt upp med undersökningar av kroppen som börjar förfalla (tydligen). Det är väl åt det hållet det går efter en viss ålder. Pust! Så jag fortsätter skriva om undersökningar och sånt…
För igår var jag på en till. En datortomografi av huvudet.
Jag har varit på datortomografi förut, men inte av huvudet tror jag… och att åka in och ut liggande på en brits i ett rör tyckte jag var en piece of cake. Vi pratade om det på jobbet någon dag och en kollega berättade att hon tyckte det var fruktansvärt läskigt och fick ångest av det. Jag förstod inte varför – man ligger ju bara och blundar och åker fram och tillbaka. Liksom.
Först fick jag ta av mig alla kläder i ett omklädningsrum och jag tänkte ”varför då? jag ska ju bara undersöka huvudet…”, men jag lydde och iklädde mig därefter en skön vit särk.
Så fick jag lägga mig på britsen och fick hörlurar över öronen och där var det P3 som jag kunde lyssna på. Jag fick en grej över mig, blundade och åkte in i röret. Sen började det…
…det klonkade, dunkade, pep…klonkade mer och så började det tjuta! Som ”hesa Fredrik” rakt in i öronen med korta intervaller. Ja, jag hade hörlurar, men vettefaan hur mycket det hjälpte för oj vad det tutade! Och länge.
Jag började undra om det blivit något fel och om det verkligen skulle tjuta så där och VARFÖR? Andades djupt och sa åt mig själv att slappna aaaav och så sa jag till mig själv att det är snart över. Sen tog det lika lång tid till. Och lite till. Så till slut var det över.
När jag reste mig efter undersökningen frågade jag ”sköterskan” (?) varför det lät så under undersökningen. ”Jag vet inte – du får googla!” sa han.
Själv tänkte jag att han borde ha upplyst mig innan om att det skulle klonka, bonka, dunka, tjuta och tuta – högt! Länge! För då hade jag varit beredd.
Nu låg jag där och undrade jag om kriget börjat och att jag låg där i en tub medan det bombades runt mig och ingen sa nåt…
erviluca #mammatillfyrakillar 