Mitten av januari:
Jag blir jättesjuk! Ont i kroppen, hög feber, hosta. Jag hostar så att jag inte kan andas, blir rädd, ringer 112. Ambulans kommer och hämtar mig. Jag åker in till sjukhuset och där läggs jag på en bår/säng och ställs i väntan på läkare i en korridor. En sjuksköterska kommer och sticker mig i armen och sen inleds väntan. Det tar ungefär 8 timmar. En kvinna ligger och klagar heeeela tiden ”AJ-AJ-AJ! OJ OJ OJ! ÅÅÅÅ!” – i 8 timmar.
Jag har hög feber, ligger och skakar av frossa, somnar av och till och till slut kommer en läkare. Inför faan och hans moster ska jag nu undersökas i korridoren och alla som vill får höra och se. Ingen sekretess på akuten, kan jag säga. Han säger att han tagit XX-prov som är förhöjt (eller nåt) och eftersom det är förhöjt ska jag på röntgen (MRI) av lungorna. Jag rullas iväg och får vänta i en annan korridor….
…jag rullas in i röntgenrummet och röntgas. Sen rullas jag ut och får vänta utanför igen. Men rullas vidare tillbaka till korridoren där jag var från början där jag får vänta igen.
Läkaren kommer tillbaka efter någon/ett par timmar igen och säger att jag har l u n g e m b o l i. Jag tänker…”va?!? ” Lungemboli?? Är inte det propp i lungan?? Läkaren säger att han skriver ut blodförtunnande medicin och sen får jag åka hem.
Eeeeh, va?!? Jag ska åka hem med propp i lungan! Dör jag inte nu? Assååå, va?!
Nä, jag dör nog inte eftersom jag blir hemskickad, men hur ska jag bete mig nu? Ingen information.
…………………………………………………….
erviluca #mammatillfyrakillar 