Månadsarkiv: februari 2025

Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:

Man vill liksom veta från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan, för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det. Hur ska man veta om personen ska ”hålla” och vara okey och passa ihop med en?

Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Hur ska man veta om man kommer att bli kär och vilja dela livet med den? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka. Lusten är ju inte så svår, men nöden…

…och hur vet man att det ”bara” är nöd och man ska kämpa sig igenom, och det blir bra på andra sidan, eller om det är ”död” (för förhållandet)?

Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är rätt”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”? Eller är det en efterkonstruktion? Det är lätt att säga att dom visste från början, långt efteråt.

Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…

Jag funderade aldrig på om han var si eller så – jag var mest bara kär! Och han blev ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.  

Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop.

Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé att engagera sej, kämpa på, våga och orkar jag?”

Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..

…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….

…..så får man något –  ett slags utbyte/givande och tagande, som ger en något som gör en till en liiiite bättre människa….och man lär sig liiiite mer om sej själv….och om livet…

I så fall är jag jättebra.

För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever.

Jag bodde i ett studentboende i Östersund i början på 80-talet. Egentligen var det små semesterstugor, som hyrdes ut till studenter under terminerna. Stugan bestod i ett stort rum med en liten köksdel, hall och duschrum/toalett. Det var rätt mysigt att bo i en egen liten stuga, fast kallt (vad jag minns, men på den tiden frös jag nästan jämt…). Och det var mysigt att bo i en liten ”by” med andra studenter runtom. Vi var ett gäng som hängde hemma hos varandra, pluggade tillsammans och bara hängde/chillade (men så hette det inte då).

En kväll, när jag satt hemma vid plugg- och köksbordet och pluggade knackade det på dörren. Jag gick och öppnade och där ute på trappan stod den enda svarta studenten på hela högskolan, Makaka. Jag hade träffat honom vid något tillfälle förut, då han stod vid busshållplatsen i -20 C och skakade av köld utan vantar och mössa och jag erbjöd honom mina vantar, för jag hade två par. Jag var så frusen på den tiden att jag ofta hade två par vantar på mig. Tacksamt tog han emot dem och jag sa att han borde skaffa sig en mössa också. Jag hade bara en och behövde den själv.

Makaka står alltså utanför dörren och jag frågar: ”Hej, vad vill du?” Han säger: ”Vill du knulla?”. Jag förstår inte riktigt om han menar allvar eller vad. ”Eeeeh, nej. Så kan du väl inte fråga”, säger jag. ”Varför?” säger han förvånat. ”Jag vill i alla fall inte knulla och på mig funkar det inte att fråga så”, förklarar jag. Han säger att han gjort så i någon annan stuga och det funkade! ”Då får du kanske gå tillbaka dit”, säger jag. Han säger att han förstått att vi är sexuellt frisinnade i Sverige, men jag säger att det inte funkar så och han kan råka illa ut om han fortsätter som han gör.

Vi pratar en stund och jag förstår att han är i en fullkomlig kulturkrock, då han som smartaste killen i sin hemby skickats till Sverige för att plugga XXX (minns inte) och sedan ska han hem igen och styra upp något (minns inte). Och då skickas han från värsta värmen (i Afrika någonstans) till Östersund (!) med snö och -30 grader! Och att hans kultur/bakgrund krockar fullkomligt med vårt sätt att tänka och vara förstår jag när vi pratar vidare.

Han stirrar tex på mina bröst när vi pratar och jag säger att han ska sluta med det och titta mig i ögonen. Han säger att det är kränkande för kvinnor när man tittar dem i ögonen. ”I Sverige är det kränkande när du tittar på brösten när vi pratar”, säger jag. Han försöker titta mig i ögonen, men jag ser hur svårt han tycker det är – det går emot allt han lärt sig. ”För mig är det kränkande när du stirrar på mina bröst”, säger jag och håller armarna i kors för att det känns fel. ”Äsch, bröst är väl inget!” säger han. Där han kommer ifrån går kvinnorna barbröstade. Däremot är rumpor sexuella attribut. Konstigt, tycker jag, och säger att i Sverige bryr vi oss inte så mycket om rumpor (i alla fall inte på 80-talet).

Vi har ett rätt häftigt samtal där i hallen i Östersund 1981 och jag kommer troligen minnas det för alltid. Jag undrar hur det gick för honom.

Att vilja vara ett vi

Att vilja vara en av två

Att vilja vara ett oss

Att vilja vara tillsammans

Att vilja vara ihop

Att vilja vara Någons

Att vilja ha Någon

men inte ha någon

*********************

Denna sorg över ett vi

som inte finns just nu

inte igår

kanske inte i morgon

kanske aldrig

gör ont

********************

Inte höra ihop

vara utan ryggrad

utan stöd

Att bära alla bördor

på egen rygg

är tungt

**********************

Att komma hem

till ingen

Att åka ifrån

tomhet

Att inte spela roll

för någon

är smärtsamt

******************

Att inte bli hämtad

i kylan

när tåget stannat

Stå ensam kvar

på perrongen

när alla andra blivit hämtade

av någon som brydde sig om

******************

Hur det känns?

Det vet bara du

som står ensam kvar

på perrongen

utan möjlighet

att ringa någon

som bryr sig om

att just du

står ensam i kylan

Nu när jag blivit ”lite äldre” är det fullt upp med undersökningar av kroppen som börjar förfalla (tydligen). Det är väl åt det hållet det går efter en viss ålder. Pust! Så jag fortsätter skriva om undersökningar och sånt…

För igår var jag på en till. En datortomografi av huvudet.

Jag har varit på datortomografi förut, men inte av huvudet tror jag… och att åka in och ut liggande på en brits i ett rör tyckte jag var en piece of cake. Vi pratade om det på jobbet någon dag och en kollega berättade att hon tyckte det var fruktansvärt läskigt och fick ångest av det. Jag förstod inte varför – man ligger ju bara och blundar och åker fram och tillbaka. Liksom.

Först fick jag ta av mig alla kläder i ett omklädningsrum och jag tänkte ”varför då? jag ska ju bara undersöka huvudet…”, men jag lydde och iklädde mig därefter en skön vit särk.

Så fick jag lägga mig på britsen och fick hörlurar över öronen och där var det P3 som jag kunde lyssna på. Jag fick en grej över mig, blundade och åkte in i röret. Sen började det…

…det klonkade, dunkade, pep…klonkade mer och så började det tjuta! Som ”hesa Fredrik” rakt in i öronen med korta intervaller. Ja, jag hade hörlurar, men vettefaan hur mycket det hjälpte för oj vad det tutade! Och länge.

Jag började undra om det blivit något fel och om det verkligen skulle tjuta så där och VARFÖR? Andades djupt och sa åt mig själv att slappna aaaav och så sa jag till mig själv att det är snart över. Sen tog det lika lång tid till. Och lite till. Så till slut var det över.

När jag reste mig efter undersökningen frågade jag ”sköterskan” (?) varför det lät så under undersökningen. ”Jag vet inte – du får googla!” sa han.

Själv tänkte jag att han borde ha upplyst mig innan om att det skulle klonka, bonka, dunka, tjuta och tuta – högt! Länge! För då hade jag varit beredd.

Nu låg jag där och undrade jag om kriget börjat och att jag låg där i en tub medan det bombades runt mig och ingen sa nåt…

”Plötsligt händer det”.

Jag är kallad till återbesök på S:t Görans sjukhus för att kolla upp hur jag mår efter att ha fått diagnosen lungemboli på akuten där. Tio minuter efter utsatt tid kommer en skäggig man och ropar mitt namn, han presenterar sig och ber så hemskt mycket om ursäkt för förseningen. Jag, som varit (är ibland fortfarande) en mästare på att inte passa tider, har knappt ens tänkt på att mötet är försenat så jag säger ”Det gör ingenting!”.

Väl inne i rummet känner jag direkt att han faktiskt har TID och är INTRESSERAD av vad jag har att säga. Han kollar också i min journal och läser igenom vad som hänt och ber mig sedan berätta (också). Jag berättar och han lyssnar – på riktigt! Han tittar på mig och skriver lite i ett block när han tycker något är extra viktigt. Jag ställer några frågor och han svarar på dem!

Det var så länge sedan jag träffade en läkare som faktiskt ser mig och är intresserad av vad jag har att säga och som svarar på det jag frågat på ett sätt som jag förstår och som inte tittar i datorn hela tiden så jag blir alldeles….konfys!

Han frågar också om andra undersökningar och diagnoser och lyssnar intresserat på svaren. Jag känner nästan ”Finns du, eller drömmer jag?”.

Jag säger till honom att han är en bra läkare och att jag inte träffat någon sådan på år och dag. Sen berättar jag om ögonläkaren som viftar bort mig som om jag vore en fluga. Läkaren tittar i journalen och säger att ”Jaha, det är ju XX – ja, jag vet vem han är! Han är en riktig….cowboy!”

Sen berättar han att han själv var sjuk som liten och hade flera dåliga läkare och tänkte då att han skulle minsann bli läkare när han blev stor och då skulle han ”inte göra som dem”, utan bli en ”bra läkare”. Det lyckades han med.

Jag vill att han ska vara min läkare. För alltid.

Men han är bara utlånad och ska tillbaka till ”sin klinik” sen. Han älskar att jobba med ”äldre människor – såna som är över 66 år och ännu äldre – och därför jobbar han på geriatriken.

Snart, snart är jag äldre…. #längtar

Bra läkare finns.

Men de är sällsynta.

Borde vara fridlysta.

Och finnas fler.

Jag ligger i soffan, nyss hemkommen från sjukhuset där jag fått diagnosen lungemboli och lunginflammation. Jag har hög feber och är lite skakad över mina diagnoser då det ringer på dörren. Jag kikar i ögonkikaren och ser två gubbar stå där. Dom ser ut som arbetsgubbar så jag öppnar.

”Du måste evakuera din lägenhet för du har en vattenskada i den, med mögel!” säger den ene.

”Eeeeeh, va?! Jag kom nyss hem från sjukhuset och har lunginflammation och lungemboli…och 39 grader i feber….eeeeh, va?!”

”Ja, helst skulle du behöva evakuera så fort som möjligt…” säger samma man.

”Evakuera?? Flytta ut?? NU??”

”Aaaa, du har mögel i väggarna”

”MÅSTE jag flytta ut? Kan vi inte bo kvar under tiden?”

”Nä, det går inte.”

”Men…va?!”

”Kontakta ditt hemförsäkringsbolag”, säger gubben.

Jag tänker ”Varför då?”.

”Vad har du för hemförsäkring?”

”Hedvig”, säger jag.

”Kontakta dom – dom e bra”, säger gubben.

Jag förstår inte, men säger att jag måste gå och lägga mej och återkommer när jag tänkt igenom det här…

Förvirrad av både feber, diagnoser, evakuering och mögel lägger jag mej i soffan igen (men först vräker jag upp dörren till Minstings rum säger upprört: ”Vi måste flytta ut – helst igår! Vad ska vi göra?!” varpå han svarar ”…och om vi inte gör det då?”, vilket faktiskt lugnar mej lite).

Jag kontaktar försäkringsbolaget Hedvig. På två minuter är allt löst!

Assåååå, på två dagar har jag fått en evakueringslägenhet, som försäkringsbolaget betalar, samt att det fixar utflytt och tillbakaflytt.

Jag har aldrig använt mej av min hemförsäkring, men nu tackar jag Gudarna över att jag har just #Hedvig som försäkringsbolag.

I fredags flyttade vi ut.

Idag börjar de renovera lägenheten.

Kontakt med husläkare

Jag kontaktar vårdcentralen via chatt och chattar med en sjuksköterska. Jag säger att jag vill träffa husläkaren för jag behöver få prata med en läkare som berättar om hur jag ska bete mig nu när jag har blodpropp i lungan.

”Vänd dig till din läkare”, svarar sjuksköterskan.

”Vilken läkare?”, skriver jag.

”Den som ställde diagnosen”, svarar sjuksköterskan.

”Men det var ju på akuten på sjukhuset”, skriver jag.

”Jamen den läkare som följer upp…”, skriver hon.

”Så du menar att jag ska kontakta en läkare jag ska träffa om 3 veckor som jag aldrig träffat förut för att prata om det som händer med mig nu när jag har en husläkare här??”

Nu är jag riktigt irriterad. Hur svårt ska det vara att få prata med en läkare som förklarar?

Jag får en tid dagen därpå hos ”min” husläkare.

Det visar sig vara ett skämt.

”Vad gör du här?” frågar min läkare.

Jag förklarar att jag varit på sjukhuset och har lungemboli. ”Jaha…”, säger hon ointresserat. Hon träffar troligen folk med lungemboli varje dag. ”Jag behöver få veta vad jag ska tänka på och hur jag ska bete mig”, säger jag.

”Du äter blodförtunnande så du kan leva som vanligt”, säger ”min” läkare ointresserat och verkar inte riktigt ha tid med mig och mina ointressanta frågor.

Plötsligt vill hon ta min anamnes, och har satt sig vid datorn och börjar skriva (trots att hon fick det vid mitt förra besök hos henne för några månader sedan). Hon missuppfattar vad jag säger och skriver fel saker som jag sedan läser i journalen på 1177. Hon vill veta om hereditet (ärftlighet, för er som inte är läkarsekreterare, som jag är i botten) och jag säger vilka som dött i hjärtsjukdomar. ”Nej! Jag vill bara veta om dina närmaste släktingar dvs dina föräldrar” säger hon irriterat och stressat och sen missuppfattar hon allt så min mamma och pappa får fel sjukdomar i min journal. När jag berättar det för mamma efteråt vill hon att jag ska se till att rätta till deras sjukdomar i min journal.

Eftersom min #husläkare inte läst på om mig och vem jag är etc sedan förra gången jag var där så vet hon ingenting om att hon har skickat flera remisser tidigare, tex till #ögonläkare och #MRI för hjärnan och uppföljande blodprov för min #hypothyreos (som jag alltid ansett vara felmedicinerad men orkar inte tjafsa om det längre…). Hon har glömt allt och verkar tro att hon sitter där med mig för första gången. Jag fattar att husläkare har massor att göra och är superstressade (!) men faan vad jag känner mig otrygg med en läkare som tror att hon träffar mig för första gången när det är tredje gången vi träffas. Och jag orkar inte säga det. Jag vill bara gå hem. Och byta #läkare och #husläkarmottagning.

Någon dag senare ringer husläkaren och säger att ”du har tydligen tagit prover…?”. ”Ja?”, säger jag. ”Jag minns inte att jag skickade remiss på att det skulle tas några prover…har jag skrivit dessa remisser?” frågar hon mig. ”Ja”, säger jag. Hon berättar hur proverna ser ut och sen lägger vi på luren och jag känner mig ännu mer otrygg med ”min” husläkare.

Den förra husläkare var inte heller bra. Eller den jag hade innan. Ingen tror tex på att Levaxinet inte hjälper för min #hypothyreos, men resten av världen förstår det – i alla fall alla andra (väldigt många!) som lider av #hypotyreos. Guuuud, vad jag bråkat med olika läkare om detta. Jag orkar inte! Jag äter den där jävla Levaxinet och orkar inte tjafsa.

Nåja.

Tyvärr har jag sjukdomar som inte tas på allvar. Hypothyreos och kronisk migrän (som inte längre är så kronisk, men ändå…). ”Ta en Alvedon!” har jag fått höra. Eller ”Jo, proverna ser bra ut, så du ska må bra”, när Levaxinet varken gör från eller till.

Nåja.

Nu har jag alltså Lungemboli, och blodförtunnande medicin ska fixa det.

Dessutom är det något med mitt synfält. Och så grön starr. Som jag ska få medicin för ”sen”.

Nu kommer en aura – antagligen pga stressen som blir inuti av att skriva det här….

…och förresten är det en vattenskada (med mögel!) i vår lägenhet så vi ska evakueras på fredag (idag). Det kom ju lämpligt.

Pust!

Hos ögonläkaren:

När man kommer till ögonläkaren så får man först göra 3-4 olika ”förundersökningar” som en sjuksköterska genomför (utan att tala om varför) och fort går det. Det är olika apparater man ska titta in i med först ena ögat och sedan andra, varefter det också är en apparat som blåser i ögat plötsligt. Pffff! Pffff! Liksom. Sen kan man ”från ingenstans” få droppar i båda ögonen av sjuksköterskan och de dropparna svider. Ingen information om varför man gör undersökningarna eller varför man får ögondroppar.

Jag vet! Jag borde fråga. Men jag blir ju så liten…

Sedan dags för ögonläkaren. Återigen ska man stirra in i någon maskin som denna gång lyser med ett starkt ljus rakt in i ögat – först ena och sedan andra. När allt detta är gjort vid två olika tillfällen säger läkaren ”Du har grön starr på vänster öga.” Inget mer. Sen säger han ”Hejdå!” och vinkar in nästa patient.

Eeeeeh, va?!?

Grön starr?! Vad är det?! Vad ska jag göra nu?!

Googla.

Två månader senare kommer jag till samma ögonmottagning igen och allt ovan repeteras. Da capo al fine. Liksom.

Sen säger ögonläkaren: ”Titta här!” och visar på sin dator. Jag tittar. ???? Förstår ingenting. Vad är det för gubbar och prickar?? ”Do ser inte bra där” säger han och pekar. ”Ooookey…?”, säger jag. Vad ska jag göra åt det, liksom? ”Jag skicka remiss på MRI”, säger han. ”Hejdå! Nästa patient!”.

”…men vänta….ska jag göra något åt att jag har grön starr – någon medicin eller nåt?” säger jag på väg ut. ”Ja, senare…”, säger han. ”Hejdå!”

Några dygn senare:

Jag har ont i bröstet. Det trycker och tjuter och låter i lungorna. Tänk om jag dör nu. Jag ringer 112 och blir körd med ambulans till sjukhuset igen. Läggs återigen på en brits och får ligga i korridoren lite längre den här gången, ca 9 timmar, innan det kommer en liten läkare. Han är AT-läkare och det ser ut som om han just gått ut gymnasiet. Trycket i bröstet har lättat under natten och jag mår bättre så jag säger det. Han lyssnar på mina lungor och hör hur det rasslar. Det rasslar och låter så högt så att ljudet stör mej när jag ska försöka sova (säger jag). Han skulle kunna lyssna på mina lungor utan stetoskop faktiskt. Jag får slemlösande medicin och åka hem. ”Det är nog blodproppen som ställt till det i lungan”, säger han.

Tryggt.

Eller inte.