Varje lördag kväll uppträder vi flickor för de vuxna som för tillfället bor på landet. Vi har tränat hela veckan på olika sånger, ibland i stämmor och kanon och vi spelar in på farmor och farfars rullbandspelare och hör hur vackert det låter. Det är på fullaste allvar och storasyster är lite mer bossig och bestämmande än oss andra och för henne är det verkligen livsviktigt att det blir Rätt. Det är det för oss andra också, men vi är kanske lite mer fnissiga och stökiga. Hon rättar in oss i ledet. Ordning och reda – vi ska uppträda på freda´.
Först är det drink före maten då det också serveras lite nötter eller chips i en liten skål. De vuxna får någon alkohol och vi barn ett litet glas med juice. Därefter är det middag. Bordet är stort och det är farmor och faster som oftast lagat maten. Vi barn sitter i ena änden. På högkanten sitter farfar, och farmor sitter bredvid. Hur vi får plats med flera familjer, när de kommer, har jag ingen aning om, men i minnet sitter vi alla runt detta jättebord i det stora köket.
Efter maten diskar kvinnorna. Eller vi barn. När pojkkusinerna har kommit behöver de inte diska. Det är orättvist tycker vi, men farmor säger att de är ju där så sällan så inte ska de behöva. Vi tycker ändå det är orättvist. Vi torkar lockar av bordet, diskar och torkar. Därefter ska Farfar se på Nyheterna. Det är heligt och alla sitter framför TV:n och ljudet är på HÖGT för att farfar ska höra ordentligt. Ingen får störa. Vi tjejer går upp på övervåningen och gör oss redo för Uppträdandet. Vi tränar det sista och är nervösa. Den här gången är det fler vuxna och såna som vi inte uppträtt för tidigare (kusinernas föräldrar och kusinerna).
Vi går ner när vi hör sluttrudelutten på Nyheterna och öppnar dörren till vardagsrummet och talar om att vi ska uppträda. ”Spännande!” säger Moster-Ulla som är en stor härlig tant, men inte ”vår” moster, av vad jag förstått, men hon liksom heter ”mosterulla” av någon (då) obegriplig anledning som jag inte bryr mig om att ta reda på, trots att hon sett oss uppträda 100 gånger förut.
Vi startar genom att sjunga ”Sound of Music” i lite stämmor. Efter applåder fortsätter vi med ”Nu grönskar det i dalens famn”, som vi också kan sjunga i stämmor. Denna sång följs av min egentillverkade sång ”Åh, min vän” som handlar om saknaden av en collie som vi barn älskade men som försvann för något år sedan. Applåder igen.
Sedan säger kusinernas mamma att Sven vill sjunga. Alla ropar ”Jaaa!” och jag tänker ”Nej, han är ju inte med!”, men säger inget. Alla vuxna är såååå entusiastiska. ”Heja Sven!” Sven kommer fram och ställer sig vid oss och så sjunger han ”Blinka lilla stjärna” jättefult. Tycker jag. De vuxna applåderar jättemycket och ropar BRAVO och verkar tycka att det lilla Sven gjorde, med sin fåniga lilla sång ”Blinka lilla stjärna” är mycket bättre än våra sånger i stämmor och som vi tränat på i veckor! Jag fattar ingenting! Är han bättre än vi? Vi sjunger ett par sånger till i stämmor och det är jättefint och vackert, men det är som om vi lite tappat lusten ändå. Det vi gör applåderas inte lika mycket som Svens fåniga sång och inte ett enda ”BRAVO” hörs.
Efteråt är jag ledsen och besviken. Vi ville ju uppträda och visa vad vi kan och höra att vi är duktiga och bra och att de tyckte det var jättebra. Men de vuxna bara applåderade och så fort vi var färdiga började de prata som vanligt, satte på TV:n och verkade inte bry sig. Men jag hörde hur de pratade om hur fantastisk SVEN var! Va?!
Jag frågar mamma på kvällen om hon tyckte att Sven var bättre än vi och varför de vuxna reagerade som de gjorde. Hon säger att de vuxna är vana vid att vi sjunger varje vecka och att de tycker att vi är jätteduktiga och bra, men det är som om det är lite….vanligt. Men när Sven sjöng så var det något nytt och ovanligt. Jag fattar ändå inte. Han sjöng ju inte ens bra! Och en jättefånig sång!? Mamma försöker förklara, men jag är ändå besviken och ledsen över att det vi gör verkar betyda mindre än det killarna gör.
erviluca #mammatillfyrakillar 