Alla sitter på trappan till det stora röda huset där farmor och farfar bor på somrarna. Alla är alla som för tillfället är där. Någon ska ta kort och alla poserar framför kameran. ”Jag har bara ett kort kvar i rullen så leee nu allihop!” ropar Faster Gunilla till alla som sitter på trappan. Det är farmor och farfar, mamma och pappa, tant Leta och kusiner och fastrar och mostrar och…och…och givetvis våra hundar också. Tre taxar, eller om det är fyra….Jag försöker få min hund Netta att titta åt rätt håll och när jag böjer ner huvudet för att säga till henne, tas kortet och för evigt kommer mitt högra öra vara det som syns mest på kortet av mig på trappan till Landet 1970.
Det är spännande med släktingar som dyker upp ”från ingenstans” och finns överallt i huset. Mest spännande är det när kusinerna från Kiruna/England dyker upp. De är killar i vår ålder, fast något yngre, och vi träffar dem så sällan, så när de kommer är det som om vi alla – både barn och vuxna – håller andan och knappt vet hur vi ska bete oss. Kan man leka med dem? Kan vi ens prata med dem? Vad tycker de om? Hur leker man med killar? Vi går runt i huset och vi har fått tränga in fler sängar i varje rum och flytta runt oss i huset så att alla får plats och plötsligt är det ännu mer liv och rörelse med dessa fyra grabbar som hörs och syns överallt. Hur gör vi nu?
Och hur gör vi när de provar våra utklädningskläder och Axel sätter på sig min indiska skjorta? Vad ska jag göra? Jag och mina systrar tittar på varandra och vet inte hur vi ska bete oss. Och när Sven sätter på sig MIN vita hatt och hoppar runt och ropar att han är polis. Vad ska vi göra? Allt känns både spännande men också oroligt. Det är ju ”mina” kläder. Men när jag försöker säga det till farmor säger hon att det är allas kläder och att alla får leka med dem. Det är som att mina kläder blir befläckade, förstörda och det känns så fel.
Alla vuxna tycker att det är så härligt och kul med dessa killar. Det är så ovanligt att de är där och det ska pratas om dem, ställas frågor till dem och de tar så mycket plats. Plötsligt är det som om jag, mina systrar och min kusin inte syns. Är killarna viktigare än vi? Det känns konstigt. All lek tar slut och vi systrar och kusin går mest omkring lite håglösa och vet inte vad vi ska ta oss till. De vuxna säger ”Lek med era kusiner! De är ju här så sällan! Visa dem Landet och allt som finns här! Lek!” Och vi säger ”Kom!” och springer ner till ladan, går in och visar dem de tackor som lammat och de urgulliga lammen och vi springer till hagen där alla utegående får är och ropar ”KOM-så! Kom-så!” till fåren, som farmor gör, och sen blir vi livrädda när alla får kommer springande och tror att de ska få pellets och vi springer till stängslet och klättrar över och lämnar fyra livrädda små killar kvar bland fåren. ”Kom!” ropar vi på andra sidan stängslet och killarna springer dit, tätt följda av nyfikna får, och vi springer alla hem till det stora röda huset där killarna upphetsat berättar för sina föräldrar om lammen och fåren. Föräldrarna lyssnar ointresserat och fortsätter sedan prata med de andra vuxna, inbegripna som de är i Vuxna Viktiga Samtal med andra vuxna.
erviluca #mammatillfyrakillar 