Jag är sex år gammal och dansar runt midsommarstången på landet. Det är ett landställe farmor och farfar köpte för några år sedan, men det bryr inte jag mig om – när de köpte det alltså, eller om det alltid funnits eller när det införskaffades. Då. Jag är barn och ett barn som lever i nuet. I nuet är jag lycklig.
Det var midsommar igår och vi hade fina kläder, släkten var med – alla vuxna med långa ben och med huvuden uppe i himlen – vuxna och gamla med olika namn och med olika släktskap till mig, utan någon större betydelse för mig än att de tycktes höra till ”oss” och att vi träffade dem då och då. Det var Moster-Ulla, Tant Leta, Farbror-Sten, Faster-Gunilla etc. Vissa var viktigare än andra, men ingen var lika viktig som mamma. Min egen mamma. Tryggheten och kärleken och den som alltid fanns där. Hon var hamnen där jag sökte tröst och styrka, med eller utan ord. Ibland bara med en blick.
Idag dansar jag och min ett år äldre kusin runt midsommarstången ensamma, utan alla andra och på vårt eget sätt. Vi är utklädda i de utklädningskläder som är ”våra egna” där vi är exakt de personer vi vill vara. Vi är fyra tjejer som delar på utklädningskläderna – mina två systrar och vår kusin – och var och en vet exakt vilka kläder som är våra och vilka kläder som är ”den andres”. Ingen tar någon annans utklädningskläder. Det är farmor som lagt en hög kläder i en låda och de kläderna använder vi flitigt. Vi leker olika lekar utklädda till olika personer, men alltid med samma kläder. Jag har en lång mörkblå, broderad indisk skjorta som går ner över knäna på mig och en vit liten hatt med blått band på. Jag känner mig så ”rätt” och fin i dessa kläder. I de kläderna kan jag vara vem som helst.
Vi dansar runt midsommarstången, min ett år äldre kusin och jag och vi sjunger högt och skrattar. Pappa fångar ögonblicket med sin kamera. Pappa, som aldrig verkar vara riktigt närvarande. Pappa, som dyker upp då och då och tar ett kort med sin kamera, eller som bara finns där, sittande rökandes pipa. Pappa som varken egentligen ser eller hör mig någonsin. Pappa, som jag inte vet hur man pratar med. Pappa, som luktar ”fel” och ”konstigt”. Pappa, som jag långt senare förstår borde kännas som trygghet, men inte gör det. Han har bara någon slags ”pappa-funktion” – han kör bilen vi åker i och han går till jobbet varje morgon och kommer hem varje kväll. På helgerna åker han ofta iväg och spelar bridge eller gör något annat som tycks vara viktigare än att vara med familjen. Jag vänjer mig tidigt vid att pappa mest är frånvarande – även när han är närvarande – för när han är hemma är han alltid Upptagen – spelar piano eller tittar på TV och man får inte störa honom. Jag vet inte om det är uttalat att man inte får störa honom, men det är i alla fall outtalat. Det finns också en känsla av att han inte bryr sig om mig och att jag inte är viktig. Att jag kanske till och med är jobbig och stör.
Bilden finns 60 år senare i mitt fotoalbum – bilden av när jag som sexåring dansar runt midsommarstången på midsommardagen, och jag minns än idag hur jag, när pappa dök upp med sin kamera, poserar kramandes midsommarstången och skrattar med min tandlösa mun.
erviluca #mammatillfyrakillar 