Månadsarkiv: november 2024

Varje lördag kväll uppträder vi flickor för de vuxna som för tillfället bor på landet. Vi har tränat hela veckan på olika sånger, ibland i stämmor och kanon och vi spelar in på farmor och farfars rullbandspelare och hör hur vackert det låter. Det är på fullaste allvar och storasyster är lite mer bossig och bestämmande än oss andra och för henne är det verkligen livsviktigt att det blir Rätt. Det är det för oss andra också, men vi är kanske lite mer fnissiga och stökiga. Hon rättar in oss i ledet. Ordning och reda – vi ska uppträda på freda´.

Först är det drink före maten då det också serveras lite nötter eller chips i en liten skål. De vuxna får någon alkohol och vi barn ett litet glas med juice. Därefter är det middag. Bordet är stort och det är farmor och faster som oftast lagat maten. Vi barn sitter i ena änden. På högkanten sitter farfar, och farmor sitter bredvid. Hur vi får plats med flera familjer, när de kommer, har jag ingen aning om, men i minnet sitter vi alla runt detta jättebord i det stora köket.

Efter maten diskar kvinnorna. Eller vi barn. När pojkkusinerna har kommit behöver de inte diska. Det är orättvist tycker vi, men farmor säger att de är ju där så sällan så inte ska de behöva. Vi tycker ändå det är orättvist. Vi torkar lockar av bordet, diskar och torkar. Därefter ska Farfar se på Nyheterna. Det är heligt och alla sitter framför TV:n och ljudet är på HÖGT för att farfar ska höra ordentligt. Ingen får störa. Vi tjejer går upp på övervåningen och gör oss redo för Uppträdandet. Vi tränar det sista och är nervösa. Den här gången är det fler vuxna och såna som vi inte uppträtt för tidigare (kusinernas föräldrar och kusinerna).

Vi går ner när vi hör sluttrudelutten på Nyheterna och öppnar dörren till vardagsrummet och talar om att vi ska uppträda. ”Spännande!” säger Moster-Ulla som är en stor härlig tant, men inte ”vår” moster, av vad jag förstått, men hon liksom heter ”mosterulla” av någon (då) obegriplig anledning som jag inte bryr mig om att ta reda på, trots att hon sett oss uppträda 100 gånger förut.

Vi startar genom att sjunga ”Sound of Music” i lite stämmor. Efter applåder fortsätter vi med ”Nu grönskar det i dalens famn”, som vi också kan sjunga i stämmor. Denna sång följs av min egentillverkade sång ”Åh, min vän” som handlar om saknaden av en collie som vi barn älskade men som försvann för något år sedan. Applåder igen.

Sedan säger kusinernas mamma att Sven vill sjunga. Alla ropar ”Jaaa!” och jag tänker ”Nej, han är ju inte med!”, men säger inget. Alla vuxna är såååå entusiastiska. ”Heja Sven!” Sven kommer fram och ställer sig vid oss och så sjunger han ”Blinka lilla stjärna” jättefult. Tycker jag. De vuxna applåderar jättemycket och ropar BRAVO och verkar tycka att det lilla Sven gjorde, med sin fåniga lilla sång ”Blinka lilla stjärna” är mycket bättre än våra sånger i stämmor och som vi tränat på i veckor! Jag fattar ingenting! Är han bättre än vi? Vi sjunger ett par sånger till i stämmor och det är jättefint och vackert, men det är som om vi lite tappat lusten ändå. Det vi gör applåderas inte lika mycket som Svens fåniga sång och inte ett enda ”BRAVO” hörs.

Efteråt är jag ledsen och besviken. Vi ville ju uppträda och visa vad vi kan och höra att vi är duktiga och bra och att de tyckte det var jättebra. Men de vuxna bara applåderade och så fort vi var färdiga började de prata som vanligt, satte på TV:n och verkade inte bry sig. Men jag hörde hur de pratade om hur fantastisk SVEN var! Va?!

Jag frågar mamma på kvällen om hon tyckte att Sven var bättre än vi och varför de vuxna reagerade som de gjorde. Hon säger att de vuxna är vana vid att vi sjunger varje vecka och att de tycker att vi är jätteduktiga och bra, men det är som om det är lite….vanligt. Men när Sven sjöng så var det något nytt och ovanligt. Jag fattar ändå inte. Han sjöng ju inte ens bra! Och en jättefånig sång!? Mamma försöker förklara, men jag är ändå besviken och ledsen över att det vi gör verkar betyda mindre än det killarna gör.

Alla sitter på trappan till det stora röda huset där farmor och farfar bor på somrarna. Alla är alla som för tillfället är där. Någon ska ta kort och alla poserar framför kameran. ”Jag har bara ett kort kvar i rullen så leee nu allihop!” ropar Faster Gunilla till alla som sitter på trappan. Det är farmor och farfar, mamma och pappa, tant Leta och kusiner och fastrar och mostrar och…och…och givetvis våra hundar också. Tre taxar, eller om det är fyra….Jag försöker få min hund Netta att titta åt rätt håll och när jag böjer ner huvudet för att säga till henne, tas kortet och för evigt kommer mitt högra öra vara det som syns mest på kortet av mig på trappan till Landet 1970.

Det är spännande med släktingar som dyker upp ”från ingenstans” och finns överallt i huset. Mest spännande är det när kusinerna från Kiruna/England dyker upp. De är killar i vår ålder, fast något yngre, och vi träffar dem så sällan, så när de kommer är det som om vi alla – både barn och vuxna – håller andan och knappt vet hur vi ska bete oss. Kan man leka med dem? Kan vi ens prata med dem? Vad tycker de om? Hur leker man med killar? Vi går runt i huset och vi har fått tränga in fler sängar i varje rum och flytta runt oss i huset så att alla får plats och plötsligt är det ännu mer liv och rörelse med dessa fyra grabbar som hörs och syns överallt. Hur gör vi nu?

Och hur gör vi när de provar våra utklädningskläder och Axel sätter på sig min indiska skjorta? Vad ska jag göra? Jag och mina systrar tittar på varandra och vet inte hur vi ska bete oss. Och när Sven sätter på sig MIN vita hatt och hoppar runt och ropar att han är polis. Vad ska vi göra? Allt känns både spännande men också oroligt. Det är ju ”mina” kläder. Men när jag försöker säga det till farmor säger hon att det är allas kläder och att alla får leka med dem. Det är som att mina kläder blir befläckade, förstörda och det känns så fel.

Alla vuxna tycker att det är så härligt och kul med dessa killar. Det är så ovanligt att de är där och det ska pratas om dem, ställas frågor till dem och de tar så mycket plats. Plötsligt är det som om jag, mina systrar och min kusin inte syns. Är killarna viktigare än vi? Det känns konstigt. All lek tar slut och vi systrar och kusin går mest omkring lite håglösa och vet inte vad vi ska ta oss till. De vuxna säger ”Lek med era kusiner! De är ju här så sällan! Visa dem Landet och allt som finns här! Lek!” Och vi säger ”Kom!” och springer ner till ladan, går in och visar dem de tackor som lammat och de urgulliga lammen och vi springer till hagen där alla utegående får är och ropar ”KOM-så! Kom-så!” till fåren, som farmor gör, och sen blir vi livrädda när alla får kommer springande och tror att de ska få pellets och vi springer till stängslet och klättrar över och lämnar fyra livrädda små killar kvar bland fåren. ”Kom!” ropar vi på andra sidan stängslet och killarna springer dit, tätt följda av nyfikna får, och vi springer alla hem till det stora röda huset där killarna upphetsat berättar för sina föräldrar om lammen och fåren. Föräldrarna lyssnar ointresserat och fortsätter sedan prata med de andra vuxna, inbegripna som de är i Vuxna Viktiga Samtal med andra vuxna.

Jag är sex år gammal och dansar runt midsommarstången på landet. Det är ett landställe farmor och farfar köpte för några år sedan, men det bryr inte jag mig om – när de köpte det alltså, eller om det alltid funnits eller när det införskaffades. Då. Jag är barn och ett barn som lever i nuet. I nuet är jag lycklig.

Det var midsommar igår och vi hade fina kläder, släkten var med – alla vuxna med långa ben och med huvuden uppe i himlen – vuxna och gamla med olika namn och med olika släktskap till mig, utan någon större betydelse för mig än att de tycktes höra till ”oss” och att vi träffade dem då och då. Det var Moster-Ulla, Tant Leta, Farbror-Sten, Faster-Gunilla etc. Vissa var viktigare än andra, men ingen var lika viktig som mamma. Min egen mamma. Tryggheten och kärleken och den som alltid fanns där. Hon var hamnen där jag sökte tröst och styrka, med eller utan ord. Ibland bara med en blick.

Idag dansar jag och min ett år äldre kusin runt midsommarstången ensamma, utan alla andra och på vårt eget sätt. Vi är utklädda i de utklädningskläder som är ”våra egna” där vi är exakt de personer vi vill vara. Vi är fyra tjejer som delar på utklädningskläderna – mina två systrar och vår kusin – och var och en vet exakt vilka kläder som är våra och vilka kläder som är ”den andres”. Ingen tar någon annans utklädningskläder. Det är farmor som lagt en hög kläder i en låda och de kläderna använder vi flitigt. Vi leker olika lekar utklädda till olika personer, men alltid med samma kläder. Jag har en lång mörkblå, broderad indisk skjorta som går ner över knäna på mig och en vit liten hatt med blått band på. Jag känner mig så ”rätt” och fin i dessa kläder. I de kläderna kan jag vara vem som helst.

Vi dansar runt midsommarstången, min ett år äldre kusin och jag och vi sjunger högt och skrattar. Pappa fångar ögonblicket med sin kamera. Pappa, som aldrig verkar vara riktigt närvarande. Pappa, som dyker upp då och då och tar ett kort med sin kamera, eller som bara finns där, sittande rökandes pipa. Pappa som varken egentligen ser eller hör mig någonsin. Pappa, som jag inte vet hur man pratar med. Pappa, som luktar ”fel” och ”konstigt”. Pappa, som jag långt senare förstår borde kännas som trygghet, men inte gör det. Han har bara någon slags ”pappa-funktion” – han kör bilen vi åker i och han går till jobbet varje morgon och kommer hem varje kväll. På helgerna åker han ofta iväg och spelar bridge eller gör något annat som tycks vara viktigare än att vara med familjen. Jag vänjer mig tidigt vid att pappa mest är frånvarande – även när han är närvarande – för när han är hemma är han alltid Upptagen – spelar piano eller tittar på TV och man får inte störa honom. Jag vet inte om det är uttalat att man inte får störa honom, men det är i alla fall outtalat. Det finns också en känsla av att han inte bryr sig om mig och att jag inte är viktig. Att jag kanske till och med är jobbig och stör.

Bilden finns 60 år senare i mitt fotoalbum – bilden av när jag som sexåring dansar runt midsommarstången på midsommardagen, och jag minns än idag hur jag, när pappa dök upp med sin kamera, poserar kramandes midsommarstången och skrattar med min tandlösa mun.