Vi sitter i personalrummet och pratar om att åka långfärdsskridskor och kommer in på att åka skidor och jag berättar att jag var i Häggsjönäs som ung (1973) en gång på en skidresa med familjen och åkte skidor… ”…men det viktigaste då var inte skidåkningen utan det var att jag blev förälskad i Liss Olle!” säger jag och skrattar.
Jag berättar vidare att jag först upptäckte Olle i skidbacken och på kvällen såg att han och hans familj bodde i en stuga i närheten och vi kunde se in i stugan genom vår stugas fönster. Vi började vinka till varandra, jag och Olle. Det var så läskigt och spännande och pirrigt och jag föll ihop på golvet av pinsamhet och spänning varje gång vi vinkade. När vi hade vinkat till varandra några kvällar, men inte vågat låtsas om varandra i backen på dagen (!), så klev pappan i hans familj ut på förstutrappan en kväll och vinkade inbjudande ”kom! kom” med sin arm.
Med bultande hjärta tog jag med mej mina systrar och gick över till deras stuga. Där välkomnades vi av föräldrarna och alla barn (4 st) och blev inbjudna på choklad och att spela kort. Vi presenterade oss (som vi lärt oss hemifrån att man alltid ska göra) och pappan presenterade oss för sina två söner: Erik (15 år) och Olle (13 år) samt några ointressanta småsyskon…Det blev en mysig kväll med kortspel, mycket skratt och otroooligt pirrigt och läskigt härligt (för en nyförälskad 12-åring som jag var). Storasyster blev kär i Erik. Väldigt passande.
Det Sportlovet var ett av dom bästa sportlov jag varit med om! Vi hade så otroligt roligt och härligt och jag var sååå förälskad i Olle, som visade sej vara en underbart härlig, positiv och rolig kille.
Sen åkte vi hem.
Jag hade inte vågat be om adress eller telefonnummer, troligen ej heller han, och hur skulle jag ens veta om han var intresserad av mej eller inte? Vi hade ju bara haft kul ihop – skojat, busat, spelat kort etc.
I vilket fall som helst: Det här var på den tiden det varken fanns internet eller mobiler.
Väl hemma gick jag till Televerket i Sala där dom hade telefonkataloger över hela Sverige och letade reda på Olles adress. Jag minns inte hur jag kunde lista ut vilka Larsson han tillhörde, eftersom dom hade ett mycket vanligt efternamn och jag visste inte vad pappan hette i förnamn (eftersom alla adressen alltid stod på mannen i familjens namn i telefonkatalogerna förr-i-tiden)….
….men hur som helst så lyckades jag få fram en adress och skrev ett brev till Olle i Hudiksvall (TROR jag det var). Samma dag som jag la brevet på brevlådan fick jag hem ett rosa brev från honom! Det var så fantastiskt fint och det såg ut som om det var skrivet otroligt genomtänkt och vackert! Brevet inleddes ”Kära Erika!” och där stod stora ord om kärlek och hur fantastiskt det varit att träffa mej i Häggsjönäs. Det var ett fantastiskt fint kärleksbrev. Själv hade jag inte skrivit om kärlek och känslor utan mer lite glatt och trevligt eftersom jag inte vågade skriva om känslorna jag hade inuti.
Därefter brevväxlade vi i 30 år mer eller mindre regelbundet.
Vi träffades EN gång till och det var 1986 i Östersund då jag bodde där med Äldste sonen och pluggade på Högskolan där. Olle dök upp eftersom han var där och hälsade på någon (har jag för mej) och vi fikade och snackade en stund. Därefter fortsatte vi vår brevväxling och han gifte sej och fick 3 barn medan jag levde ensam först i 10 år, men gifte mej sedan och fick 3 barn till.
Nu har jag inte hört ifrån honom på säkert 10 år, om inte längre, och idag när jag sitter i soffan i personalrummet och berättar denna historia börjar kollegorna undra: ”Men vad hände sen? Vart tog han vägen?” och jag har inget svar på det.
erviluca #mammatillfyrakillar 