TILT i hjärnan… /erviluca

Min ena sida av hjärnan fungerar fantastiskt bra! Nu minns jag inte om det är höger eller vänster, men den sida som hanterar känslor, relationer, mänskliga värden, psykologi – allt sånt! Där är jag helt fantastisk och kan ”läsa av” människors inre genom deras kroppsspråk. Och det gör jag automatiskt nuförtiden. Inte så att jag GLOR och ANALYSERAR, utan det ”bara blir”. För dom som kommer i samtal kan det te sej som magi eller att jag ser ”osynliga saker”, men grejen är att om man jobbat med människor och relationer i över 30 år, och dessutom varit intresserad och brunnit för det lika lång tid (om inte längre!) så blir det så. Kanske inte för alla, men för mej.

Det var faktiskt en nöjd pappa som sa häromsistens: ”Du är fanimej helt otrolig! Det du gör och det du ser är ren och skär magi!” Det betyder nu inte att jag är världsmästare på mej själv och på hur jag själv agerar och fungerar, men det betyder att jag är världsmästare i mitt jobb. Dessutom är jag ödmjuk så in i helvete.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, utan jag ville inleda med detta stycke för att förklara att jag inte är heeeelt dum i huvet, vilket jag känner mej som när jag ska använda andra sidan av hjärnan. Den sidan har inte tränats och kanske var det trassel och kortslutningar där redan från början, men nu är det ju heeeelt hopplöst att försöka använda den sidan.

Det känns som om hjärnan hamnar i någon slags labyrint med pusselbitar på vägen som inte ens hör till samma pussel. Jag letar och letar och hittar varken ut eller får ihop pusslet eftersom bitarna inte passar med varandra. Jag kliver in i labyrinten och sen snor jag runt tills det känns som om det blir TILT i huvet. Och jag känner mej helt intelligensbefriad. Och snurrig.

HJÄLP!

Vad handlar det om, undrar givetvis du.

Jo, om min förmåga att räkna och allt som har med siffror att göra. Jag har diagnosticerat mej själv med dyskalkyli för länge sedan och landat i att det är något slags systemfel i hjärnan vad gäller siffror. Jag hade oerhört svårt för att lära mej klockan (jag tror jag var 8-9 år innan jag begrep den vanliga runda klockan med siffror i cirkel) och matematik har alltid fått mej att må illa och bli snurrig och frustrerad.

Jag har också hela mitt liv blandat ihop allt som har med siffror att göra så om någon har sagt att vi ska träffas den ”7/9 kl. 16.30 så blir dessa siffror i min hjärna huller om buller och min hjärna rör om bland siffrorna så det blir både fel tid och fel datum (om jag inte skriver upp det i en fysisk almanacka).

Det jag behöver göra är att skriva in detta i en fysisk almanacka så jag ser bild på vilken veckodag det är och ser i längden på sidan att det är på eftermiddagen etc. Så lägger jag in den bilden i minnet. Klart.

Nu är det lite problem dock. Jag ska inom några få år gå i pension. Det verkar ju jättebesvärligt. Det är en massa förkortningar och uträkningar i min blivande pension som jag måste räkna ut och fixa med och förstå. Det blir TILT i mitt huvud och när ”folk” lättsamt försöker förklara blir det ännu mer förvirrat.

Det är såååå mycket och såååå rörigt och det är procentsatser och uträkningar och pengarna kommer från en massa olika ställen och jag ska tydligen hålla reda på alltihop och i vilket fall som helst kommer jag att bli FATTIG, så det spelar väl egentligen ingen roll.

Jag och Mellan, Storing och Minsting (2000).

Jag visste/förstod/hörde när jag var ung att jag förlorade pensionsår/pengar när jag var hemma med barn efter barn, men jag tyckte då att ”det är låååångt dit” och barnen är ändå viktigast av allt (och det tycker jag fortfarande och ångrar inte ett enda år som jag ägnade åt dom, samt allt deltidsjobb etc)…. och vem bryr sej om vad som händer om 40 år…. Jag kanske inte ens lever då.

Men det gör jag ju, obviosly och plötsligt har dessa år gått och jag står här och inser att jag kanske inte kommer att bli rik, som jag alltid trott…

…för jag är ju den Evigt naive Optimisten (och ärligt talat har jag inte släppt hoppet om min kommande rikedom än…man ska aldrig ge upp) och ärligt talat tror jag det är härligare att leva sitt liv som en Naiv Optimist än som en realistisk pessimist (om man nu får välja). Jag som den Naive Optimisten lever på Hoppet och med inställningen att ”det ordnar sej” tills jag kör huvet i väggen. Det gör ont, men jag reser mej upp, om och om igen. För jag är envis också. Så inihelvete envis. Med bulor i huvet. Och dyskalkyli.

I vilket fall som helst tänkte jag vara duktig (för femtioelfte gången faktiskt) och gå in på minpension.se och sätta mej in i hur och när jag ska gå i pension. Jag försökte verkligen förstå och läsa NOGA och loggade t o m in på Skatteverket för att se skattesatsen (eller vad f-n det heter) men det snurrar mer och mer i huvudet och till slut ger jag upp.

Det borde väl finnas någon mer som antingen ÄR som jag eller som FÖRSTÅR hur det är att vara som jag och som kan förklara, som för en 8-åring, hur det funkar? För när vuxna kloka människor med fungerande vänstersida av hjärnan (eller var det höger?) ska förklara så blir det TILT direkt i mitt huvud och det börjar snurra och jag ler och nickar som om jag förstår, men fattar absolut ingenting och vet inte hur jag ska göra eller VAD jag ska göra.

Så här låter det i mitt huvud:

”Om du vill gå i pension vid 67 års ålder behöver du först kontrollera vilken AKGO och YROT och YKHY& är i förhållande till din procentsats som skapats av Yrt och PRRRR och då kan du gå in på Skatteverket och se kapitalet av fundalentet som snurrar fem gånger för att sedan utmana vertikalet i 5% av retrokombaliteten multiplicerat med snod som är förhållandet mellan 3% plus 2,56 vertikala modifikationskombatibla KPT-funtionsmodeller. Så får du ut vad du kommer att få i pension.”

Jahaaaaaa…..

Nggggaaaaaaahh!!!!