Månadsarkiv: december 2023

Förr var jag förväntansfull, det pirrade i kroppen och otåligheten fanns där och lukten och allt som hände runtomkring och väntan och längtan….

Dan före dan klädde vi alltid granen när jag var barn och det var en härlig kväll med julmusik på LP-skiva och doft av gran och julgodis och vi gjorde det tillsammans allihop. Det var mysigt och härligt och spännande! Att efter den ar klädd, tända ljusen var fantastiskt! Granen var sååå fin! Vi hade i princip alltid ”den finaste granen”.

Speciellt för min storasyster var det livsviktigt hur granen såg ut – att den hade rätt form och rätt antal barr på sina grenar och att de längsta grenarna var längst ner och de kortaste högst upp…

…och att toppen inte var en lååång kal topp (som den var ett år och storasyster nästan ville flytta för vi kunde ju inte ha en sån ”fuuuul gran!”).

Jag minns ett år när vår pappa hade varit och valt gran själv och inte alls insett hur viktig varje detalj var och storasyster bröt ihop fullkomligt och tänkte inte fira jul med oss alls och allt var förstört och hela julen skulle bli misslyckad och allt som man kan känna när man är pre-tonåring. Hur det löste sej minns jag inte, men storasyster bodde kvar och nedlät sej till att fira jul med oss i alla fall….

På julaftons morgon fick vi systrar alltid en lite tjockare serietidning av pappa och det var en fantastisk känsla, för pappa var en sån där som ”bara fanns där”, tog liksom ingen plats och ibland undrade jag om han ens visste att vi fanns (!). Ja, väldigt sorgligt när jag tänkte på det efteråt, men många pappor var såna, då (och är kanske fortfarande i vissa familjer….dom finns där, men ändå inte…). Nåja, det var STORT att få en serietidning av just pappa varje julaftons morgon och spännande att se vilka tidningar han valt ut åt var och en utav oss.

Det luktade gott i hela huset, det fanns julgodis (som vi oftast gjort själva) i skålar och vi åt jättegod mat, träffade vissa år släkten, andra inte, och så såg vi ”Kalle Anka” på TV förstås. Det var den ENDA gången på året vi barn kunde/fick se tecknad film på den tiden och det var fantastiskt! Pappa älskade tecknad film och serier så han satt med, och det var också kul, att HAN ville titta med oss. Mamma tyckte inte om tecknad film, så hon stökade oftast i köket – förberedde nog julbordet… Pappa sa alltid när julnissarna målade schackbräderna rutiga: ”…så målar han med RUTIG färg!! Ha ha ha!!” eller när Jultomten skrämde en docka med en spindel i en tråd : ”….så skrämmer tomten dockan med en spindel….ha ha ha!”.

Efter Kalle Anka var det julklappsutdelning. Då satte vi oss runt vårt middagsbord och alla paket las vid pappas fötter och han tog upp ett paket i taget och läste på det och delade ut till den det gällde. Ibland var det rim på paketen – ibland inte. Alla tittade när personen som fått paketet öppnade sitt paket och så sa vi ”Åh!” och ”OJ!” etc och kommenterade presenterna. Vi fick en hög grejer var och från ”moster Ulla” fick vi ALLTID varsin liten handduk med vårt namn broderat på i samma färg varje år (och som barn var det bara ”jaha….”, men som vuxen förstod man ju vilket jobb det varit att brodera alla dessa namn och sedan hade man ju en hög med handdukar i blått/lila (det var den färg jag fick) med mitt namn på.

Farmors paket var alltid spännande, eftersom hon och farfar bodde i Stockholm och kunde köpa saker där… Farmors paket kände man igen på att dom alltid var ”slarvigt” inslagna och det tyckte jag var så härligt och fint (för jag älskade farmor).

Av vår farbror Sten fick vi ALLTID prenumeration på Kalle Anka i 1 år. Mycket uppskattat. Älskade att läsa Kalle Anka på den tiden.

Efter julklappsutdelningen tog vi våra nya grejer och gick till våra rum. Då minns jag att det ofta kändes lite tomt på något sätt – då var det över – och spänningen över vad som kunde ligga i dom spännande paketen hade släppt (och kanske, ibland, hade det infunnit sej en gnutta besvikelse eller till och med avundsjuka mot någon syster…).

Dagen avslutades ofta med risgrynsgröt med sirap och mjölk och tittande på TV tillsammans med hela familjen.

Jag kan inte låta bli att tänka på att det finns många barn som aldrig fått uppleva fina julaftnar och har såna här härliga minnen som jag har, men istället kan jag ju vara extra tacksam över det jag fick vara med om och uppleva.

Tack mamma och pappa!

Tack Ödet/Livet/Gud eller vem/vilka det var som gjorde att just jag fick födas då och där och i den familjen.

Amen.

Att alla ljuger dagligen vet vi alla, eller hur? DU tror att du ”alltid talar sanning”, men det gör du inte. En social, välfungerande människa ljuger lite grann varje dag. OM vi skulle ”säga sanningen” jämt, skulle vi inte fungera socialt. Så när du säger till ditt barn att ”alltid tala sanning” är det förvirrande för barnet, eftersom barnet också märker att du själv ljuger lite då och då. Du säger till grannen ”Har du klippt dig? Vad fiiint!” och sedan säger du ”bakom ryggen”: ”Hur faan ser hon ut?!?”.

Och om någon nu säger ”Näe, jag säger ALLTID som det är och tycker jag något är fult så säger jag det”, så ljuger du (!) ELLER så fungerar du ”lite sisådär” socialt, eftersom man gör andra ledsna/arga om man säger ”sin sanning” jämt.

Nåja. Nog om det.

Det egentligen ville skriva om var att på det ställe där man t o m LOVAR att ”säga sanningen och inget annat än sanningen”, dvs i Domstolen, där ljuger folk mest, tycks det som. Och att ”begå mened” tycks inte betyda någonting. DET är förvirrande!

”Alla” vet att ”alla kriminella” ljuger nästan så fort dom öppnar munnen – i alla fall i domstolen. Dom gör allt för att hitta falska alibin eller för att få andra att ”inte berätta/vara tysta” genom hot och våld och dom ljuger så tungorna borde ruttna. Alla vet det och ändå sitter dom där i Domstolarna och ”spelar teater” allihop! Hur orkar dom ens?!

För att inte tala om alla försvarsadvokater. Dom måste försvara allt. ALLT. En riktigt bra försvarsadvokat får en skyldig att bli friad helt i alla sammanhang. Har dom inget samvete? Att skydda en brottsling måste vara oerhört svårt, men också helt tokigt mot ens eget samvete och ens egen empati mot dom som drabbats!

Jag undrar: Säger försvarsadvokater till sina klienter att dom ska förneka in i helvetet? Och om advokaten VET att personen dom ska försvara, är skyldig, måste dom inte säga det då i domstolen? För OM dom inte säger ”Jag vet att min klient är skyldig, för han råkade erkänna det vid ett samtal”, så begår dom väl mened? Eller?!?

Det är som om lagarna är till för att skydda både brottslingar och oskyldiga, men inte offren, och hur ser lagen om mened ut?

Har någon någonsin blivit dömd för mened?

När jag ser att ett helt gäng blivit dömda för ”medhjälp” när dom skjutit rätt in i en folkmassa med mål att skjuta sina fiender, för att ingen erkänner (att dom ens varit där) och ingen vet vem som sköt dom dödande skotten, så tänker jag att våra lagar är ju helt åt helvete! Om man skjuter mot en folkmassa måste man inse att människor kan dö och då måste målet vara att döda och om man då dödar ”fel personer” och skadar ”ett gäng oskyldiga” så borde ALLA som sköt vara skyldiga och dömas för det.

När försvarsadvokater skyddar brottslingar så att dom inte döms för det dom verkligen gjorde så är det fel och när man kan ljuga sej rätt igenom alla förhör och ändå inte bli dömd för mened är det också helt åt helvete. Och varför ens lova att ”säga sanningen…” när alla vet att bara att säga det är en lögn??

Det tycks helt enkelt som om människor – både advokater och brottslingar – ljuger mer i Domstolar än folk gör dagligdags i verkliga livet. Och INGEN blir dömd för det. Och ALLA vet att ”det är så det är”.

Som gröngöling står vi vanliga människor i Domstolen och tänker att vi ska säga ”sanningen och inget annat än sanningen” och nästan skakar inuti för att vi verkligen vill säga Sanningen, som vi tror den var, men dom som är vana och är i Domstolen jämt jobbar hårt för att ljuga så trovärdigt som möjligt och det blir deras sanning.

Knäppt är bara förnamnet.