
Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.

Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.
Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.

Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.
Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.

MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!
Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?
Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.
För det är fel.
Och jag har rätt.